Ett steg längre.

Jag har tagit mitt pick och pack ett steg längre och är nu inte längre bland molnen utan över molnen.

Jag befinner mig på Europas nordligaste punkt som ligger i Norge och heter Nordkap (eller gör det verkligen det? Återkommer till detta senare)

Här på Nordkap jobbar jag som miljövakt (coolt! Eller är det verkligen det? Återkommer till detta också)

midnattssolen, jag, nordkapp- det ÄR coolt!)

Jag har snart varit här i en månad och bor på en gammal campingplats med 90 andra säsongsarbetare. Där vi en gång i veckan får våra lakan och handdukar tvättade och köket städat. Känns lyxigt- och väldigt lättande då jag insåg hur svårt det skulle vara att organisera 90 personer att hålla rent efter sig. ( Finns fortfarande lite att jobba på när det kommer till att diska efter sig- städerskan vägrar vilket är förståligt!) 

Här är jag med min käresta Jonas ( eller är det Greta Garbo?), som även han har tagit med sitt pick och pack för att tillbringa ca två och en halv månad bland kala klippor och knepiga arbetstider. 

Nordkapp ligger som sagt väldigt högt upp i Norge och det sägs att det ska vara europas nordligaste punkt. Detta stämmer inte alls, vi har försökt vrida och vända på det så att vi kan få det rätt men det går tyvärr inte. Så den ligger bara väldigt långt norr ut men kan inte ta åt sig äran att vara nordligast.

Här på nordkapp finns det inga träd. Det finns lite gräs, blåbärsris, hjortron och andra små växter men det är mestadels bara sten och vatten. 

 Här går solen heller aldrig ner under sommarhalvåret. Och de flesta turister som kommer hit kommer för att titta på den berömda midnattssolen.

Jag och Jonas och många fler jobbar uppe på nordkapps hallen. Det är ett ställe som på sätt och vis har tagit den här platsen till sin ägo. Det kostar att komma in på nordkapp- naturplatsen, och titta på midnattssolen. Jonas sitter i bommen och tar betalt för alla som vill komma in. Ett ganska stressigt och inte alltid så lätt som det låter arbete =) Inte många som blir så glada över att behöva betala. 

Jag jobbar som sagt som miljövakt - nu kommer min förklaring till att jag inte tycker det är speciellt coolt- som egentligen betyder att jag är en vaktmästare/sopgumma. Jag har tyvärr märkt att Norge och nordkapp inte har så mycket miljötänk överhuvudtaget så jag simmar motströms och känner mig ganska hopplös från och till.

Jag har först och främst ansvar för att skräpet ligger där det ska- i soptunnorna. När soptunnorna är fulla tömmer jag dem. Blåser det skräp över området jagar jag det och lägger det på rätt plats. 

Att de sa att detta jobbet skulle passa mig efter som jag är engagerad i miljöfrågor känns som ett hån. De har ingen sopsortering så jag går emot allt jag tror på. Jag har heller inte någon större talan, jag har försökt smyga med på områdets möte- där de diskuterar hur de kan utvecklas men jag är inte välkommen där. Det är frustrerande. 

Jag även välta stentorn som turisterna bygger- känner mig som en elak människa- som någon som trampar sönder ett sandslott för ett litet barn när jag gör det. Jag ska också rensa ogräs bland grus - inte alllt utan bara lite grann. 

Resten av byns miljö är också lite åt pipan. Alla står på tomgång (!) Jag lovar att det är alla ! hela tiden! Ingen övedrift (mer än lite lite lite) när de går in på affären när de går en promenad, när de städar i tre h inne i vårt kök (det är sant på riktigt!)osv. Jag har försökt säga till men det är svårt att ändra en hel kultur. 

Affärerna har extremt lite ekologiskt, de få ekologiska varor som faktiskt finns kommer ofta från icas ekologiska sortiment  "I love eco". Jag har varit där och tjatat en hel del också men kommer inte så långt där heller. Jag har verkligen varit frustrerad och ledsen över detta och inte riktigt vetat hur jag ska handskas med det. Självklart är jag här för att jag ska tjäna pengar men inte till vilket pris som helst. 

Jag kastar skit på detta stället jag vet... och är väldigt bitter jag vet, men jag går runt och bubblar om detta och tycker inte det känns helt okej. Detta stället överlever på att det finns ungdommar och människor som kommer från andra länder som inte ställer så höga krav. Personalen är absolut inte prioriterad, inte heller naturen. Pengarna står högst upp på listan. Personalen får klara sig bäst de kan - har vänner som inte fått några lampor på rummet, ingen garderob, inte de arbets h som står i kontraktet eller ibland bara förväntas göra vissa uppgifter gratis och sedan försvinna och inte synas eller vara i vägen (krävs mer förklaring kanske men inte just nu). Här är jag väldigt skonad. Jag har verkligen inte någon som hänger över axeln på mig. Det är mer så att ingen skulle märka om jag försvann. Utan arbetskamrater eller speciellt viktiga uppgifter spelar det inte någon större roll vad jag gör.

Cheferna är nästan alla också nya. Detta är ett ställe som man åker upp och jobbar som chef på- får det på cv:t och sedan kan komma in på ett annat ställe. Detta gör att det inte finns rutiner eller något "fast" överhuvudtaget utan allt är lite hur som helst.

Jag försöker se det som att jag är lyckligt lottad och att jag bara ska ta denna sommaren och glida runt som sopgumma och när jag är färdig med skräp, stenvältning och ogräsplock kan jag bara sitta och titta. Men jag har lite svårt för det ibland. Sist jag bubblade över började jag snickra på egna sorteringskärl - för att ha något att göra. Vill de slänga dem får de väl göra det men då känner jag att jag gör något meningsfullt under tiden i alla fall.

Nu har jag fått ur mig lite. PUH!

Så att..... Arbetet, miljöångesten, att inte kunna påverka och företaget jag jobbar för tycker jag kan slänga sig i väggen lite MEN- Ett väldigt stort MEN- det finns väldigt fina känslor här med!

Jag har fått vara med på väldigt härliga utflykter och fått se väldigt fin natur.

Så vi avslutar med en liten bildvisning från våra turer med våra vänner =) 

köket

Bergbestigning bakom huset

utflykt

bergsgeten

på väg upp

Kasta macka i liten sjö

mussel soppa som Amanda och Jonas gjort på hemplockade musslo, öl och grädde med hembakat bröd.

Jonas/greta springer runt i kalsonger och kastar mackor i vattnet.

Vindstilla och spegelblanka sjöar på väg hem från jobbet kl 2 på natten.

Jonas vår egen guide

lisa och anton tittar på utsikten uppe på toppen

slutet av indien och energin

En vecka i Indien

Vi åker från gården ute på landet. Ska bli ganska skönt att lämna men är fortfarande ganska nervösa över hur det kommer gå inne i stan eftersom både emma och jag har mått ganska dåligt båda gångerna vi varit där innan.

Sätet på bilen är snett. Som alltid får jag lite ont i ryggen av de långa bil och buss resorna. Tror att det beror på att vägen lutar/ sluttar. Men denna gången är det sätet i bilen som gör att ena skinkan vilar på en kudde en decimeter högre än den andra. Tröttsamt. Jag  byter ställning hundra gånger och får förfrågan om jag är hungrig törstig eller vill ha en paus.

 Jag vill inte ha en paus, jag vill vara framme.

Som vanligt vet man aldrig hur det ska bli. Man tror att man har en plan, att vi kanske har ett schema för dagen men det är sällan så det blir.

När vi är framme så får vi själva klättra upp på biltaket och plocka ner våra saker. Vi går och däckar på vårt rum. Jag har plockat bort min madrass för att jag fick otäcka bett över hela kroppen förra gången jag låg på den, så nu återstår bara den tunna gräsmattan mot stål sängen. Jag försöker spänna upp myggnätet någorlunda men det är också ganska svårt att få den att stanna där den ska vara.

Vi vaknar och är redo för nästa dag fullspäckad med intervjuer med bönder. Men istället blev vi lediga. En frukost och lite lugn och ro. Lite pysslande med bookleten och lite psykmedecin i magen. Jag äter fortfarande all min magmedicin och denna morgonen svalde jag även lite psykmedicin från den auvediska doktorn. Han som sa att min kropp mådde toppen fast inte knoppen. Men lite psykmedicin skulle göra susen. Varför inte, tänker jag?! Utan att det var meningen råkade jag svälja ungefär tredubbelt än vad jag ska ta. Måttade lite på en höft i munnen och hoppades på att jag kunde känna ungefär hur mycket som var 5 korkar- det kunde jag inte!

Vi bestämde oss ändå för att gå och dricka kaffe och gå på bio. 

En riktigt bollywood, det hade vi hört skulle vara häftigt. Alla ställer sig upp och dansar när skådespelarna dansar. Alla klappar händerna när de säger något bra- buar när dom är dåliga och är en riktigt aktiv publik!

Tveksamt om vår biosalong kan erbjuda något sådant. Ett gigantiskt köpcenter med 5 våningar- 4 utav dem är tomma. Det känns mer som att gå in i ett byggnads projekt. Känns lite förbjudet. Men det finns rulltrappor i mitten. Efter att ha tagit  fyra stycken kommer vi upp till biosalongen. Ett UFO ställe där allt är super spaceat. Alla är moderna och det är fräscht och popcornen kostar skjortan. Det är inte så många som hittar upp hit så tempot är ganska lugnt. Popcorn killarna är 6 stycken. Du betalar en- får ett kvitto av en annan- går två meter- ger kvittot till en ny kille- sedan tittar tre killar på kvittot och delar upp arbetsuppgifterna- ena hämtar popcorn och den andra drickan, den tredje tittar på. Colan är gigantisk ”its because the movie is three hours”

Inne I salongen är det större än någonsin. Räknar det till ca 400 platser. SHIT! Vi sätter oss i mitten och tycker det är ganska häftigt alltihopa. Stolarna går att luta tillbaka och det skiner blåa lampor i mönster på väggarna. Vi är redo för en film som vi inte kommer förstå ett dugg utav. En kille har tillochmed varnat oss att det är ” the worst desission of your life”, skönt om det vore sant. Plötsligt kommer en kille fram till oss och frågar efter biljetterna, som vi redan visat för tre stycken innan (vanligt i indien att det finns många väldigt onödiga mellanhänder) Han påpekar att det inte är våra platser. Är det inte okej ändå? Det finns ju ungefär 398 platser kvar och det är max 20 stycken inne i salongen. Men han envisas med att vi ska sitta på våra platser som är högst upp i hörnet på salongen- där resten av besökarna sitter. De har klumpat ihop oss längst upp i hörnet och resten av salongen är tom. Kanske de hoppas att fylla resten av salongen de  2 sista minuterna, men jag tvivlar på att de kommer lyckas.

Vi förstår filmen för de har textat!

Det blir en bra kväll och jag är nöjd.

När vi ska sova kryper det saker på mig igen. Jag försöker stoppa in nätet lite mera men det går inte. Jag försöker ändå sova men vaknar utav att det regnar in på våra väskor. När vi stuvat om försöker vi ytterligare en gång. Det är då vårt kära husdjur kommer fram. Hundråttan. Den låter gigantisk och springer hit och dit. Ibland i emmas säng. Vi kan inte tända lampan för den gick sönder tidigare under dagen. Ska vi leva utan ljus den sista veckan också som vi gjorde på gården? Jag hoppas inte det börjar bli trött på att bara kunna se så långt som min mobilskärm kan lysa upp. Vi sitter så ett tag och tjoar och skriker och sedan ger vi upp. Klättrar ut genom dörren- ungefär som när man lekte inte nudda mark när man var liten. Tar med lakanet och tassar hem till ranganathan. Vi knackar på och klockan är runt tre på morgonen. Mamma öppnar och vi behöver inte förklara. Hon är väl van vid ungar. Bäddar ner oss jämte sig på vardagsrums golvet och vi somnar gott.

Kl halv sex vaknar vi utav att mjölkmannen kommer och mamma går upp. Det är visst denna tiden myggorna vaknar också. De börjar festa loss på våra armar och ben och vill absolut inte förstå att jag inte är lika förtjust i deras fest.

När resten av gänget har vaknat får vi reda på att idag- idag ska det bli en aktiv dag! Vi ska åka till alla bönderna. Inte jätte sugen efter att ha sovit alldeles för lite men ska bli skönt att bli färdig. Bit ihop.

Vi åker.

Till en skola. Infant jesus skola.

Vad gör vi här? vi lämnar bajs…..

Indien fortsätter att imponera, jag känner aldrig att jag har koll. I alla fall inte i vanlig svensk mening. Hålla koll på vad som händer, vad planen är eller vad vi ska göra. Indien måste vara bästa medicienen för den som har kontrollbehov. Eller så blir man bara mer tokig utav det.

Sedan kommer vi till bönderna i alla fall. En bonde. En lång paus. Vi lånar familjens säng för att sova i och mamman i huset försöker gifta bort oss. Tack men nej tack. Sängen var i alla fall skön.

Skynda er! Skynda er! Nu är nästa bonde här! Skynda med intervjun. Vi vaknar abrubt och går bort till gården igen. Där sitter de. Ingen lägger någon notis om att vi kommer. Brottom är det sällan- även om det låter så. Vi sitter och väntar, och väntar, och väntar. Tills vi tvingar honom att hälsa och prata med oss. Vi har nog muttrat och buttrat ganska mycket på det indiska systemet. Även om de inte förstår svenska förstår det säkerligen innebörden -Inte jätte nöjda tjejer.

Jag skulle kunna skriva om alla bönder, men det blir dryg. Det går igenom. Vi kämpar ganska mycket med att få det att fungera. Vi har verkligen tappat energin. Vi brinner inte för detta. Vi vet knappt vad vi gör.Robbotar har vi förvandlats till. Hoppa ur bilen. Sätt dig. Samtal på tamil- sitt och lyssna. ”Yes you start” från ramesh är vårt startskott. Ibland kommer det ur det blå och det är inte alls läge för att starta. Tamil diskussionen håller fortfarande på , bonden är inte där eller så kan vi bara inte. Tillslut kommer vi igång med våra tre frågor som vi har blivit tilldelade. Det är vår intervju. Det ska gärna inte spåra ur och handla om annat. Om frågorna tar för lång tid så blir vi tillsagda att fortsätta med nästa fråga. Avsluta snabbt. Få gärna ”rätt svar” om du inte får det får du bättra på själv. Fråga inte om något som kan få dem att säga något dåligt om ekologisk odling. När vi är färdiga med frågorna är det dags för foto. Fix färdig. Gärna lite kaffe som vi sveper – alltid lika svår beställning; inget socker, svart kaffe med lite mjölk vid sidan. och sedan bär det av till nästa.

Vi biter ihop. Sover mellan varje bonde och muttar där det blir för mycket.

När vi är hemma pysslar vi lite med arbetet.

Jag somna som en stock och skiter i råttan

Idag märkte jag att min väska och mina kläder däri har blivit uppäten utav ett djur.

Vi har en själv utnämnd guru till tolk.

 Det går långsamt frammåt och det krävs en hel del tålamod eftersom vår tolk är en riktigt karaktär och vi vet inte riktigt om han har en släng av ADHD och Narsisism eller bara är väldigt speciell.

 Han skulle nog vara en underbar guide för pensionärer!

 Vi har brottats mycket med hur vi ska arbeta med denna mannen på ett bra sätt. Efter att han kallat mig hans dotter och Emma sin drottning var stämningen ganska tryckt och jag struntade i det mesta. Jag satsade på att vara riktigt besvärlig och disträ, det spelade inte någon roll om han tyckte jag var jobbig eller tråkig jag ville bara få jobbet gjort.

Han har en förmåga att inte svara på ens frågor ibland. Ibland för att han inte lyssnar över huvudtaget och ibland för att han försöker svara på frågan innan den är ställd. Det har uppkommit väldigt komiska situationer pågrund utav detta. Vi har varit med om att han mitt i en fråga ställer och speglar sig och kammar håret, han går helt och hållet upp i detta och glömmer därför helt bort att lyssna. Eftersom han kan svara på frågor innan man har hunnit ställa dem kan det ta väldigt lång tid innan man får ett riktigt svar. Det tog mig tio minuter att få fram frågan om båda våra internetstickor fungerade vilket max hade tagit en min om han lyssnat.

 Ibland får han desutom för sig att han ska fasta och blir då väldigt slö och orkeslös (vilket är väldigt förstålig om man varken äter eller dricker på tre dagar) Han kan då råka somna mitt i en fråga och arbetet blir lite extra svårt att utföra. 

Jag har övat upp något slags högre stämma och avbrytnings tecknik där jag avbryter honom i ett felaktigt svar och försöker ställa frågan igen, och igen, och igen. Tillslut brukar det gå men då kan både han och jag vara ganska trötta. Att ha en hel dag med detta är ganska utmattande.

Han kan mitt under en informations och tolknings möte med någon utav bönderna istället börja ge medecinska råd till bonden. Han brinner otroligt mycket för naturmedicin och något som kallas urin terapi där man ska massera in sig själv och dricka sitt morgon-kiss, som visst ska vara otroligt nyttigt (det går att googla på för nyfikna!)

Allt han gör anser han är det bästa och han gör sällan fel (om han någonsin gör det?!). Han pratar om hur dåligt multinationella företag är och hur fel det är med globalisering och pengar samtidigt som han jobbar på en oljeindustri i Dubai. Vi har försökt få honom att förklara varför han jobbar just där och om inte detta är en motsättning. Hans förklaring är bara att han ju behöver tjäna pengar?! Att diskutera eller argumentera med honom är något som är halvt omöjligt eftersom han tror sig veta allt redan och att han gör allt rätt. Det finns så många exempel på när han gjort saker som gjort honom så väldigt stolt och oss så väldigt fnissiga. Det är allt från att ta ett foto (världens bästa om han får säga det själv) till att välja vilken glass vi ska äta ( han visste precis vilken vi skulle tycka om) till att jaga bort killar som vill prata med oss (vi ska akta oss för alla tokar här på landet, alla är tokar!) osv.

  Han är samtidigt väldigt omtänksam men det tar uttryck på ett väldigt speciellt sätt. Han ordnar med precis allt. Ropar på restaurang personalen att hämta mer sådant, mindre sådant och fixa lite här och lite där. Vi ska inte behöva tycka någonting är fel eller dåligt. Och ändå sitter jag här och skriver detta långa inlägget.

Det har blivit bättre både för att vi kan skratta åt hans konstigheter och vara tydligare och ryta ifrån när det blir för extremt men det finns fortfarande stunder när vi ska jobba tillsammans som man önskar att han vore lite mer fokuserad och lyssnade lite bättre.

Så här kan våra möten sluta. Han har försvunnit och har medicinska råd med någon och vi sitter själva och försöker reda ut arbetet. 

Vår guru har trots allt lite att lära sig fortfarande.

Ännu en hälsning från Drottningen och Moa

 Livet på landet.

Det är här vi trivs drottningen och jag. Drottningen är förövrigt Emma. Som jag skrev i förra inlägget visste vi inte riktigt vad Emma ansågs vara enligt vår tolk. Men nu har vi fått reda på det. Hon är hans drottning. Så drottningen och jag är just nu där vi trivs bäst, där det är lite lugnare och mer natur och djur. Vi har bott här i två hela veckor nu och snart är det dags att åka till stan för att prata med organisations ledaren Ranganathan om vad vi kommit fram till. 

Under dessa två veckor har vi jobbat en del med organisationens arbete, men något schema har det inte varit lätt att följa. Det gäller att vara flexibel. Det är sällan det blir som planerat. Några dagar har vi dock ägnat oss åt att sitta och diskutera arbetet här på gården. Planen är att vi ska göra ett litet häfte där vi samlar in fakta och material om hur de sköter sin ekologiska gård och vad tanken bakom gården är. Detta häftet ska de sedan kunna använda för att ge till andra bönder som en liten instruktions/informationsbok.

Vi har fått cykla runt i byarna med våra kära Saree klädda medarbetare på pakethållaren. 

 I en av byarna fick vi träffa en ledare för en kvinnohjälpsgrupp och som också håller i den ekologiska shopen. 

Hon bjöd in oss på mat vi fick hälsa på både grannar och släktingar. 

Vi har fått reda på hur man öppnar ett konto till självhjälpsgrupperna för kvinnor

 Samma dag fick vi också besöka sjukhuset. Våra medarbetare tyckte vi skulle få se hur man droppar poliodroppar i barnens munnar.Emma blev erbjuden att ge vaccineringen men avböjde.

 Vi fick också dokumentera hela processen och de ställde upp både mamma, barn och syster för att vi skulle kunna fota och titta. 

 Vi har också fått se hur de gör insimineringen av djur som är en utav deras huvusysslor, som ofta sker på morgonen. Så vår frukost och morgon te brukar vi tillbringa utanför huset, tittandes på när tre bönder håller fast en motsträvig kossa och två mannar som peppar tjuren och hjälper honom att ”föra in den”

 Vi har fått vara med och fira Pongal. En skördefest för riset, djuren och traktorerna. Djuren blir pyntade och tvättade (även traktorn får lite blommor och gåvor. Man lagar sött ris och ber till gudarna. På bilden letar de efter en örn, alla såg den utom Emma och jag och vi misstänkte därför att den var påhittad.

 Jag fick hjälpa till att plantera chili plantor. Det är sällan man hjälper till på "rätt sätt" och det blir därför ofta att man sätter sig vid sidan om efter ett tag. Antingen går det för långsamt, du gör det lite snett, du gör det lite förmycket eller så tror de att du är trött och det spelar ingen roll om du protesterar osv. Viljan att vara med gör att jag försöker göra så rätt som möjligt men det är sällan hjälpen är uppskattad. Eller så är det bara av omtanke, inte ska väl jag som vit gäst behöva ta i och smutsa ner mig. 

 Vi har cyklat en hel del med våra härliga nya cyklar.Oftast får vi väldigt mycket uppmärksamhet längst vägen och folk skrattar och pekar åt oss och hur tokigt det är att vi vita kvinnor cyklar runt i byn. Det är inte lätt att smälta in..

 Vi har fått smaka nyplockade kokosnötter. Emma planerar att ha som mål att kunna klättra upp och hämta ner en kokosnöt själv. Jag ser fram emot detta så väldigt mycket! Vi skulle egentligen dokumenterat när dessa kokosnötter plockades men förbjöds eftersom det ansågs olämpligt. Det var Vidjis bror som hoppade upp från badet med en liten handduk virad runt höfterna som hivade sig upp för stammen och kanske var han rädd för att klädseln inte skulle hålla hela vägen. (det gjorde den för er som undrar)

 Varje morgon får vi nymjölkad mjölk. Bonden på gården, som för övrigt fått smeknamnet "sötnosen" (kanske inte är helt okej) kommer varje morgon och kväll in med en spann med mjölk och räcker leende fram kannan : "Milkie?!".

 Vi har fått testa att plantera ris. Även här var det svårt att få deras förtroende. Inte jätte svårt att stoppa ner en planta i marken men de litade inte på att jag kunde göra det så bra. 

 Som sagt blev det lite för långsamt, lite förstort mellanrum, lite för kort mellanrum, lite för snett, lite för mycket plantor, lite för lite och så skitade jag ju ner mig!

 Jag envisades ett tag med att vilja vara med.

 Ja erkänner att jag absolut inte kunde hålla deras tempo, de var snabba som tusan. Men de plantor jag fick dit tror jag egentligen hade fungerat ganska bra. 

 Tillslut tackade de för hjälpen och bad mig att gå. För min skull eller deras vet jag inte alls. Oj vad jag kan önska att jag kunde språket!

 TEDE trust gård använder sig utav något som kallas SRI när de odlar ris. Det innebär att de sår färre risplantor men får ut lika mycket, om inte mer, ris när de skördar. Eftersom risplantorna är färre får de mer sol, mer näring och  mer vatten per planta. Det blir också enklare att rensa bort ogräset och se när det kommit ohyra. Bevattningen utav risfälten är inte heller lika omfattande. Man tillåter marken att torka innan man vattnar igen. Till skillnad från konventionell risodling då man hela tiden håller jorden blöt. 

 Vi har också hittat vårt egna vattenfall där vi badar varje morgon eller efter våra joggingrundor. Helt fantastiskt lyxigt!

Drottningen och jag känner oss ganska nöjda med livet. 

 Ofrivilligt adopterad!

Igår hade vi en väldigt rik dag både känslor och händelser. Planen var att åka till en bullfight som vi hört talas om. Unga killar mäter sin styrka mot en vildsint tjur och ibland dör dem. Jättespännande tyckte Emma. Efter att ha vaknat och druckit lite te blev vi ivägkörda till Ranganathans brors familj och åt frukost. När vi slängt i oss maten åkte vi hem och hämtade Ranganathan, som självklart inte följt med till sin bror och åtit frukost utan stannat hemma och duschat. Tillslut bar det av mot bullfighten. På vägen dit får vi reda på att det inte är en bullfight utan det blir ett bullrace istället.

Vägen dit var som en vanlig bilresa i Indien:  vi hade liten släng av dödsångerst när vi såg alla bilar och bussar tutandes rusa mot i en faslig fart och i ett trafik kaos som heter duga, såg en hel del kossor som var pyntade med blommor och färg till festivalen som pågår, körde på en bil så att sidospegeln blev lite sne, såg en man sitta och bajsa i en damm, såg en annan man tvätta sin kossa osv.

När vi åkt i någon timme var vi framme på området. Där hoppade några av oss ut och några åkte vidare. Vi blev fösta in på ett ställe och fick mat serverat på ett bananblad(ville skriva bananskal). Vi slängde i oss maten (man slänger alltid i sig maten i indien). Vi  sprang vidare mot showen. När vi var på plats visade det sig inte vara ett bullrace heller. Det var en hästkapplöpning.

-here the first comes!

-Yes, Yes

-Here the second one comes! Looook!

-Yes,….Nice…

- Here the third one comes! Good good!

-mmm..

-Yes okej, Now we go home, no problem!

Och helt plötsligt innan vi ens hade hunnit förstå vad som hänt gick vi mot bussen hem. Max fem minuter var vi på området. Så var vi påväg hem igen. Alla somnade på bussen och när vi var hemma var vi förvånandsvärt omtummlade och upprörda.

Mentalpatienter, oförståndiga barn, ömtåliga tanter, fisfina kvinnor eller något annat spännande

Under hela dagen hade vi blivit behandlade som.. som .. ja det var det vi inte riktigt blev kloka på. Vi funderade på hur de såg på oss egentligen. Våra alternativ var:

Mentalpatienter, oförståndiga barn, ömtåliga tanter, fisfina kvinnor eller något annat spännande

 . Vi blev fasthållna när bilar körde förbi oss, som om vi plötsligt skulle få för oss att hoppa ut i vägen. När vi frågade frågor om vad vi skulle göra fick vi som svar att vi skulle vara lugna och inte oroa oss. Istället kunde de peka på en fläkt och förklara med pedagogisk röst att ”det här är en fläkt”. Även om de vet att vi är här som praktikanter med intresse för miljön kan de sätta sig och hålla ett föredrag om att: ”i jordbruket finns det människor som använder något som kallas kemikalier. Kemikalier är dåligt för jorden. Det gör att den inte fungerar som den ska. Därför är det bra med ekologiskt”. Det kliar i fingrarna och jag blir sugen på att både ge igen med samma nedvärderande ton och lugnt berätta att: ”Växter behöver vatten för att kunna växa” eller skrika ut min frustration: ” Sluta behandla mig som en treåring!”.

Jag fick det svart på vitt lite senare på dagen då vår tolk (som är en av de värsta) för andra gången sa att jag var hans barn. Han pekade först på mig och förklarade ”you are my child” pekade sedan på emma ”she´s my … she´s my… ” (?) pekade på mig igen och sa ”you are my child”. Vi har fortfarande inte helt klart för oss vad han anser att Emma är. Misstankarna lutar mot min mamma och hans fru eftersom han åtaliga gånger försöker stöta på henne. När jag försökte protestera och säga att det kändes inte helt bekvämt med att han ansåg sig vara min pappa och att om vi skulle arbeta tillsammans såg jag heldre att han såg mig som sin kollega. ”HAH! colleague! Ofcourseeeee not any child, just my friireeend and colleeaaague.HAH!.”. Jag förvanlades till en fjärt och ville gärna svepas med vinden.

Idag har jag i alla fall gått från barnrumpa till trotsåldern. Moahahha

 Tamil Nadu!

Nu har vi kommit ner till södra Indien och namnet på min blogg är inte alls lika passande men jag hoppas det är okej för alla mina kära läsare.

Här nere i Tamil Nadu har vi mötts utav värme, massor av människor, kaos, trafik och insekter (Emma har speciellt bekantat sig med myggen som har pepprat hennes armar och ben).  

Vi tog det ganska lugnt de första dagarna och det blev många pauser för att svalka oss och gömma oss från alla intryck. Vi fick se TEDE-trusts skola som startades för att utbilda fattiga bönder och deras barn och skolan har nu vuxit sig väldigt stor.

Vi har också fått åka in till Chennai där vi virrade runt bland fina affärer och skitiga gator. Jag var i desperat behov utav nya kläder eftersom alla mina annars inte speciellt märkvärdiga kläder på Tamil-språk skriker ”titta på mig jag är naken!”. Kan tillägga att jag absolut inte är naken! Det är bara det att istället för att visa magen och ryggen, som man gör i den indiska sareen, visar jag knäna och axlarna. Jag är fortfarande inte så glad i att shopa och absolut inte i ett galet Indien. Tillslut slet jag åt mig ett par byxor som var några storlekar förstora, eftersom alla storlekar visst skulle passa enligt butiksägarna i Chennai och få butiker har provrum där detta kan motbevisas. I den enda butik vi var inne i som hade provrum blev jag stoppad och nekad att gå in i provhytten eftersom mitt plagg med storlek M absolut var fel, jag skulle ha XL. Högt blev en medhjälpare tillkallad för att hämta en större storlek. Jag kan tillägga att jag varken gillade affären eller tröjan efter det.

Nu har vi kommit ut till landet. Här pustade vi ut och jag började prata, fnissa och fungera som en människa igen. Härligt med naturen, kossorna, hunden och den friska luften. Tyvärr finns det ju små taggar även på denna rosenbusken och vi har träffat både råttor, grodor, insekter, myror och loppor(?) på vårt rum. Men finns det hjärterum så finns det stjärterum (Vi får väl se hur länge vi har hjärta för dem).

Här på landet har vi också brottats en hel del med kulturkrockar. Det finns tillfällen man himlar med ögonen, fnyser, tjurar, blir ledsen och skrattar. Det är fortfarande så att man förstår ungefär 60 procent om vad som händer och vad som kommer hända. Exempelvis kan kl 5 på morgonen egentligen betyda 7, så ställ inte klockan på kvart i fem för att vara färdig i tid!