Ofrivilligt adopterad!

Igår hade vi en väldigt rik dag både känslor och händelser. Planen var att åka till en bullfight som vi hört talas om. Unga killar mäter sin styrka mot en vildsint tjur och ibland dör dem. Jättespännande tyckte Emma. Efter att ha vaknat och druckit lite te blev vi ivägkörda till Ranganathans brors familj och åt frukost. När vi slängt i oss maten åkte vi hem och hämtade Ranganathan, som självklart inte följt med till sin bror och åtit frukost utan stannat hemma och duschat. Tillslut bar det av mot bullfighten. På vägen dit får vi reda på att det inte är en bullfight utan det blir ett bullrace istället.

Vägen dit var som en vanlig bilresa i Indien:  vi hade liten släng av dödsångerst när vi såg alla bilar och bussar tutandes rusa mot i en faslig fart och i ett trafik kaos som heter duga, såg en hel del kossor som var pyntade med blommor och färg till festivalen som pågår, körde på en bil så att sidospegeln blev lite sne, såg en man sitta och bajsa i en damm, såg en annan man tvätta sin kossa osv.

När vi åkt i någon timme var vi framme på området. Där hoppade några av oss ut och några åkte vidare. Vi blev fösta in på ett ställe och fick mat serverat på ett bananblad(ville skriva bananskal). Vi slängde i oss maten (man slänger alltid i sig maten i indien). Vi  sprang vidare mot showen. När vi var på plats visade det sig inte vara ett bullrace heller. Det var en hästkapplöpning.

-here the first comes!

-Yes, Yes

-Here the second one comes! Looook!

-Yes,….Nice…

- Here the third one comes! Good good!

-mmm..

-Yes okej, Now we go home, no problem!

Och helt plötsligt innan vi ens hade hunnit förstå vad som hänt gick vi mot bussen hem. Max fem minuter var vi på området. Så var vi påväg hem igen. Alla somnade på bussen och när vi var hemma var vi förvånandsvärt omtummlade och upprörda.

Mentalpatienter, oförståndiga barn, ömtåliga tanter, fisfina kvinnor eller något annat spännande

Under hela dagen hade vi blivit behandlade som.. som .. ja det var det vi inte riktigt blev kloka på. Vi funderade på hur de såg på oss egentligen. Våra alternativ var:

Mentalpatienter, oförståndiga barn, ömtåliga tanter, fisfina kvinnor eller något annat spännande

 . Vi blev fasthållna när bilar körde förbi oss, som om vi plötsligt skulle få för oss att hoppa ut i vägen. När vi frågade frågor om vad vi skulle göra fick vi som svar att vi skulle vara lugna och inte oroa oss. Istället kunde de peka på en fläkt och förklara med pedagogisk röst att ”det här är en fläkt”. Även om de vet att vi är här som praktikanter med intresse för miljön kan de sätta sig och hålla ett föredrag om att: ”i jordbruket finns det människor som använder något som kallas kemikalier. Kemikalier är dåligt för jorden. Det gör att den inte fungerar som den ska. Därför är det bra med ekologiskt”. Det kliar i fingrarna och jag blir sugen på att både ge igen med samma nedvärderande ton och lugnt berätta att: ”Växter behöver vatten för att kunna växa” eller skrika ut min frustration: ” Sluta behandla mig som en treåring!”.

Jag fick det svart på vitt lite senare på dagen då vår tolk (som är en av de värsta) för andra gången sa att jag var hans barn. Han pekade först på mig och förklarade ”you are my child” pekade sedan på emma ”she´s my … she´s my… ” (?) pekade på mig igen och sa ”you are my child”. Vi har fortfarande inte helt klart för oss vad han anser att Emma är. Misstankarna lutar mot min mamma och hans fru eftersom han åtaliga gånger försöker stöta på henne. När jag försökte protestera och säga att det kändes inte helt bekvämt med att han ansåg sig vara min pappa och att om vi skulle arbeta tillsammans såg jag heldre att han såg mig som sin kollega. ”HAH! colleague! Ofcourseeeee not any child, just my friireeend and colleeaaague.HAH!.”. Jag förvanlades till en fjärt och ville gärna svepas med vinden.

Idag har jag i alla fall gått från barnrumpa till trotsåldern. Moahahha