Priset för veckans äventyr går till postkontoret.

Vi hade precis varit på besök på Womens alliens och tog en promenad till stan för att köpa kuvert på postkontoret. Vi hade fått höra att postkontoret stängde kl fyra men tänkte ändå titta förbi för att vara helt säkra. Jag var lite skeptisk och säger att det nog är stängt, men när vi kommer fram till dörren står den öppen. Ja men vilken tur vi har! Vi traskar in och går upp till andra våningen där postkontoret nissarna brukar sitta. Men där var det tomt.

Snopna men fortfarande i tron om att vi var fria traskar vi ner för trappan för att gå ut på gatan.  Plötsligt märker vi att någon låst dörren. Under de 30 sekuner det tog för oss att gå upp för trappan till andra våningen hann någon springa och låsa. Vi hade inte stött på någon i huset och förstod inte hur det gick till.

 

Vi började banka på dörrar och fönster. Vi försökte få till oss uppmärksamhet och hoppades att personen som låst fortfarande skulle vara i huset. Vi började leta efter andra utgångar. Tyvärr var alla dörrar låsta, huset var tomt och alla fönster försedda med galler. Jag började banka hysteriskt på en dörr och ropade på hjälp. Emma sprang upp på ovan våningen för att skrika ut genom fönstret. Hon fick kontakt med en man som inte kunde engelska. Han tittade mest häpet på oss och undrade vad vi tjoade om.

Hela tiden surrade frågan vad fasen det var som hände? Hur hamnade vi här? Tillslut kom det förbi två tjejer som förstod att vi satt fast och inte kunde komma ut. Sedan började processen att hitta någon som kunde få ut oss. Folk samlades utanför för att titta på oss. Folk pekade, tittade, skrattade och tröstade. ”Snart, snart ska ni få komma ut!” Militärer, gubbar, munkar , gummor och ungdomar roade sig med att titta på spektaklet. Till vår förvåning fann vi också en man med en filmkamera. Emma dök ner under fönstret för att söka skydd från förnedringen.

Tillslut öppnades dörren till friheten. Ett gäng militärer och andra personer kom upp för att möta oss, även kamera killen. ”hur mår ni?” ”var ni rädda?” ”hur gick det till?” Fortfarande förvånade och förvirrade svarade vi skrattande och tackade så hemskt mycket för hjälpen och gick därifrån. Fortfarande är det lite oklart för mig hur vi hamnade där och hur vi kunde ställa till med en sådan scen.

På måndagen åkte vi till en by som heter Likir. I byn skulle vi besöka en så kallad self help group som LEHO jobbar med. LEHO har i olika byar jobbat med att stärka kvinnornas ställning genom att ge dom en 

möjlighet att få en egen inkomst. 

De har fokuserat på att utveckla kunskapen många av kvinnorna redan har i att göra traditionella hantverk.  Bland annat lera och stickning. Leho har bidragit med att bilda self help grupperna, informerat och utbildat kvinnorna i byarna. Leho har också gett kvinnorna en plats att vara på. De har använt sig utav en utav deras designade solhus. Där kan kvinnorna sitta under vinterhalvåret och göra sina produkter som sedan säljs på sommaren. Anledningen till att de mest arbetar med hantverket på vintern är för att mycket av deras tid under sommaren går till jordbruket och att det under sommar halvåret är mycket turister på besök. 

 Byn Likir gör hantverk i lera. Sanden får de från bergen. De blandar sedan ut det med lite vatten så att det blir en smidig lera som de kan göra traditionella krukor och koppar utav. 

 Likir är den enda byn som fokuserar på att tillverka lerprodukter och de säljer väldigt bra. Främst till lokalbefolkningen eftersom det är många utav krukorna har speciella ändamål som främst används lokalt. Exempelvis: en kruka för att göra den lokala ölen Chang, en kruka för att förvara Changen i. De säljer även väldigt mycket små koppar som används till bön.

 De har fått utbildning i både traditionellt krukhantverk och traditionell målning av krukorna. 

 kvinnorna verkade vara nöjda och vi var nöjda.