Happy loser

HAPPY LOSER! 

(Nu vet jag att det stavas Losar, men det kändes mer passande att fortsätta kalla det loser)

Idag har vi firat det Tibetanska nyåret.

Det har varit väldigt omständligt att planera inför denna högtid och det slutade med att vi snällt tackade nej till LEHOs planer och tog själva tag i nyårsplanerna. Vi hittade vår motorcykel kille som bjöd in oss till hans familjs nyårsfirande. Det kändes toppen. Tills vi blev osäkra på om vi verkligen var inbjudna. Så i morse var vi lite osäkra på hur dagen skulle arta sig.

Vi började som vanligt med en stunds stickning. Jag kan erkänna att jag kommit lite ur fas så jag svor mest över att det inte gick som jag ville. Allt jag stickar har en tendens att bli förlitet/för stort jag behöver helt enkelt mer mini-små vänner eller mega-stora så att mina misstag inte behöver vara några misstag.

Efter vår grötfrukost och stickning som som vanligt dröjde ganska länge bestämde vi oss för att gå till stan. Det är ju sista dagen vi kunde äta lunch på marknaden. 

Vi börjar traska upp för den fem kilometer långa uppförsbacken men blir stoppade efter bara några meter utav motorcykel killen. Han och hans vänner hänger vid bilen och undrar vart vi är på väg. Vi försöker förklara och han säger att de också ska till marknaden. Vi hoppar in i deras bil. Det är här våra planer börjar förändras. Vi inser att de inte alls är på väg till staden, hälften av killarna i bilen är ganska fulla och en i gänget frågar tjugo gånger "what is your place?" Efter att ha försökt svara på lite olika sätt: LEHO?,Sweden? börjar vi tröttna. Ska vi sticka igen? Men motorcykel killen med sitt fina leende och huset ägare, som bilen fört oss till istället för marknaden, stod på sig och tjatade om att det var tradition i ladakh att man skulle ta en kopp te och en kaka innan man gick. Okej. Teet och kakan blev en lunch, ett glas öl och lite dans. Vi fick det ganska mysigt när vi satt i deras hem och "what your place"- killen somnat och gett upp sin fråga. 

Efter ett tag föreslår de ytterliggare en gång att vi ska åka till marknaden. Vi tackar inte nej och hoppar ännu en gång in i bilen. Men inte ens denna gången gick bilen till marknaden. Vi brummade omkring runt runt och vi fattade inte vad vi höll på med. Ena sekunden skulle vi till förarens fru och ny förlösta barn på BB med en luchlåda (?)ena sekunden skulle vi ha kissepaus.

Tillslut kände vi att det räckte och vi hoppade av i staden. 

Här var det party 

 Det var dans på busstaken och musiken dunkade högt. 

 Den stora scenen hade musik och dans och det var riktig festival-stämning. 

 Det slog mig att vi kanske har liknande dagar i Sverige men det är sällan det händer dagtid. Det är nattetid folk börjar våga rocka loss på riktigt i Sverige.

 Denna kulturkrocken fick vi uppleva lite senare på kvällen då vi skulle hem till vår fina familj. Vi hade gjort oss redo. Med traditionella kläder och traditionell kaka i högsta hugg gav vi oss iväg runt kl 6 på kvällen. Bra tid för nyårs firande tänkte vi.

 Men när vi kom fram till huset var festen över. Familjen var på väg i säng och vi kände oss lagom fåniga där vi stod i dörr öppningen. Vänliga som de är bjöd de in oss och vi fick sitta ner och äta och dricka gott, som ett litet mini nyår.  

 Vi tackade för oss ganska tidigt, det blev ingen dans för oss idag. För att vi skulle klara den 100 meter långa vägen hem utan att bli uppätna utav hundar gav familjen oss ett vapen att försvara oss med.

 Jag misstänker att hundarna hade varit ganska skeptiska till att hugga oss bara genom att titta på oss. 

. 

Nu är vi hemma och sitter fortfarande med våra traditionella dräkter på, redo för det nya året!

hallå världen!

 Hallå världen! 

Jag låter bilden tala för sig själv för att beskriva ungefär hur jag mår idag.

Fri för tolkning

Idag är dagen vi åkte tre timmar/ fyra timmar på krokiga vägar längst indus för att ta oss ett varmt bad.

Vi åkte till en by där det fanns varma källor. Det var inte riktigt som jag hade föreställt mig. Det fanns tre dörrar med tre olika "badrum". De användes utav militärerna, munkarna och de som bodde i byn för att bada och tvätta kläder i.

Vi fick tålmodigt sitta och vänta på vår tur att få gå in i badrummet. Munkarna/ militärerna gottade sig länge och skrattade och pratade högljut. Vi försökte knacka lite försiktigt på dörrarna och fick ett högljutt "VAD?!" tillbaka genom dörren.

Undertiden vi väntade gick jag en sväng. Jag hittade en liten källa som mer såg ut som jag föreställt mig en varmkälla. Det fick bli ett kort i alla fall. Häftigt med det kokande vattnet som kommer upp från marken och blandas med det frusna vattnet från indus floden. 

Äntligen fick vi komma in i vårt betong badrum. Kämpade länge med att få i "proppen" som bestod av tre stenar i olika storlekar och som skulle få vattnet att stanna i vår lilla grop. Ett vuxen pussel som heter duga. Tillslut hittade vi en trasa som  var den saknade pusselbiten.  Hålet var igen täppt och vi kunde njuta av ett riktigt naturligt varmt bad. Oj vad jag längtat! 

En hel timme satt vi och plaskade i det varma vattnet och njöt. När tillslut steg ur badet blev båda svimfärdiga och illamående. Vad hände med den goa känslan? Möra och yra stapplade vi upp till den lilla kiosken som fanns i närheten, satte oss på en stol och när vi kände att vi hade tillräckligt med krafter vinglade vi fram till disken och köpte på oss lite lemonad och klementiner som vi hoppades skulle ge oss krafterna tillbaka.   

Denna veckan är det stort firande av det nya året enligt den Tibetanska kalendern. Vår kära motorcykel-pojke och hans familj bjöd in oss till deras familj för att fira det nya året. En utav dagarna (eller två- lite oklart) Tänder man en massa ljus i husen och skriker "bollo bollo". Det var buddas födelsedag och upplysningsdag/död som firades på samma dag. Man önskar alla varelser allt gott och önskar bort allt ont i världen. 

Staden är indelad i kvarter och alla pojkar från samma kvarter går upp på berget och gör upp små eldar   i olika mönster som lyser vackert ner på staden. När vi frågade varför inte kvinnorna gör det fick vi förklaringen att det var för tufft att klättra upp för berget för kvinnorna, pff... Motorcykel killen i vår familj hade tyvärr inget berg att elda på eftersom militären hade tagit kvarterets berg.

Vi blev bjudna på middag efter att ha åkt runt en sväng på motorcykeln och tittat på alla ljus och lampor. Det krävdes en hel del för att få tillåtelse av familjen att gå upp till ett av bergen de tyckte det skulle vara alldeles för riskabelt för alla gatuhundar. Tillslut fick vi om vi åkte med motorcykeln. Vi protesterade inte så mycket... 

Kvällen bestod också utav mycket dans. Alla är galna i att dansa. Det är ruskigt roligt att dansa traditionell ladakhi dans. Det känns inte som det är så svårt att göra fel. Självklart älskar jag att dansa oavsett vilken dans det är så kanske det bidrar till min lycka.

egentligen ska kvällen tillbringas i lugn och ro med en massa böner men vi rockade loss, mamman i huset drog för gardinerna och sedan var musiken igång och vi bjöds på öl. Vi bjöds på mycket öl och det krävs att man tackar nej tjugo gånger innan det faktiskt accepteras att man inte vill ha mer. Men man kan fortfarande inte vara säker på att de inte springer fram efter en liten liten stund igen och frågar om man inte ska ha lite nu då. 

Det ska inte verka snålt.. ..

frost och stickning

Hej igen!

Idag känner jag mig säker. Nästan i alla fall. Emma bär kniv och jag tittar bakom mig lite extra många gånger och båda har memorerat polisens telefonnummer. 

Men detta inlägget kommer bara handla om trevliga saker: Vinterns kyla och stickning. 

Godmorgon alla. Här i vår säng tillbringar vi många timmar. Särskilt nu de senaste dagarna. Frukost lunch och middag och lite extra tid där emellan. Om något har försvunnit finner vi det ofta i sängen. Lampor, nålar lavendel olja eller handledsvärmare. 

Nu har vintern kommit på allvar. Vi har is på insidan utav våra fönster och vi sover med fyra täcken plus en sovsäck.

I går kom lite snö. Det är sällan det kommer snö i Leh eftersom all snö oftast faller på bergstopparna runt omkring. Både  Emma och jag hoppade upp ur sängen. 

Snön gör mig lycklig.

Emma rusade ut för att fota innan all snö skulle smälta av solen som fortfarande är väldigt varm.

Vårt dricksvatten /dusch vatten/tvätt vatten och toa vatten är alltid fruset på morgonen. Vi får vänta några timmar innan det har tinat så mycket så att vi kan bära in det.  

 Här kommer Stick avsnittet. 

Vi har stickat hysteriskt nu de senaste dagarna. Det är okej att kalla oss tanter men vi har insett att vi blir väldigt glada och rofyllda utav det. Emma fick veta att handarbetet användes för många inom handikapps omsorgen för att det är tillfredställande, så helt tokiga är vi inte. 

 men kanske har vi blivit en aning besatta. 

  när vi lagat mat är stickningen med (som på bilden- om inte det framgår att jag lagar mat) 

 Sedan fortsätter vi lite till

                                              När vi vaknat har vi sträckt oss efter stickningen

 och när vi åker bil. 

Lite tokiga men inte helt och vad gör det med lite galenskap om det bara tar uttryck i fina hantverk =P.

Lite skrämd

Vi har haft en väldigt bra dag men mycket stickning och en god kopp chai latte och fin utsikt från bergen. Vi har faktiskt haft ett par riktigt lata och härliga ensamma dagar. 

Vi fått laga vår egen mat (vi har verkligen längtat efter det!).

Vi har stickat i mängder ,den mesta tiden har faktiskt gått åt till att sticka på alla möjliga platser och tidpunkter (kanske kommer det upp en liten bildserie på all vår stick-tid). 

Vi har också varit fria och göra precis vad vi vill eftersom alla har lämnat oss och vi är ensamma på kontoret och hemma i lägenheten. 

Mer om det i nästa inlägg. 

Men ......

vår kväll idag har också varit väldigt otäck och jag är fortfarande lite ledsen och känner mig illa till mods. När Emma och jag var på väg hem från stan efter att ha stickat och druckit chai på vårt vanliga ställe var det väldigt mörkt ute och det mesta hade stängt.

 Inte helt ovanligt men det som brukar skrämma mig mest brukar vara att jag i mörkret ska råka trampa på en utav alla gatuhundar som ligger överallt. Men i kväll började plötsligt en bil köra otäckt sakta och stanna bredvid oss där vi hade stannat för att Emma skulle kissa. Vi började gå till ett annat kiss-ställe men bilen följde efter. Vi gick över till andra sidan vägen eftersom vägen är uppdelad i vänster och höger filer med en betong vägg emellan. Bilen körde vidare på vänster filen men längre fram på vägen ser vi hur bilen vänder om och kör mot oss. Vi börjar tycka det är lite obehagligt och springer över till andra sidan igen. På detta sättet håller vi på ett antal gånger. Bilen hinner aldrig riktigt komma över till samma sida som oss förrän vi har sprungit över till nästa. Uppskrämda och förvirrade bestämmer vi oss för att springa in i en butik för att vänta och hoppas på att kunna söka trygghet hos andra människor. Bilen som förföljt oss kör också in och parkerar utanför butiken. En utav förarna kommer in i butiken, han köper en tändsticka (?) och Emma går fram och frågar om det är han som kör den vita bilen. Killen mumlar något nekande och tittar bort. Han ställer sig utanför och röker en cigarett och Emma och jag vägrar att lämna affären. Vi frågar efter taxi i butiken och berättar att vi är förföljda. Ingen fattar vad vi menar eller vad vi snackar om så Emma springer ut och vinkar in en taxi. Vi hoppar snabbt in och ber honom köra oss hem. 

Vad händer om taxin samarbetar med killen i bilen? Vad gör vi om de fortsätter förfölja oss till LEHO? Vi har inget lås och ingen är hemma. Ingen har numret till polisen och vi är allmänt rädda. När vi väl kommer hem är nerverna på helspänn och vi försöker lyssna efter alla ljud.Vad ville de egentligen och skulle gå så långt så de skulle följa efter oss hem hit eller lyckades vi skaka av oss dem? 

Jag blir ledsen och rädd, kanske förvånad, på min vakt och arg för att någon kan få mig att känna så. Jag är extremt sugen på att börja på självförsvars kurser så att någon inte kan ta ifrån mig min trygghet på detta viset. Jag vill kunna gå ut när det är mörkt utan att någon ska kunna dyka upp och göra allt jag känner till osäkert. 

Tankarna snurrar men jag börjar sakta men säkert känna mig trygg igen utan att sitta uppkrupen i ett hörn med något slags vapen. 

Internet har fått liv igen

Internet har fått liv igen. Det har varit helt opålitligt nu ett tag. Det fungerar en dag/en timme och ligger nere i fyra dagar/några timmar. Så det gäller och passa på när det visar sig att fungera. Så nu sitter vi här i mörkret, strömmen har gått för dagen eftersom klockan är efter 11 och vi försöker göra allt vi inte hunnit eller kunnat göra utan internet som att; blogga, maila tidningar, läsa nyheter, ladda ner julmusik och kanske hinna med något mail till nära och kära. 

Det är inte många dagar kvar här uppe bland molnen och det känns väldigt konstigt att lämna detta som varit mitt hem nu de senaste två månaderna. Underligt hur snabbt man byter bo.

Nu den sista tiden ska vi fira nyår, hinna med allt som vi inte hunnit och bara vara. 

Vi har blivit nyfikna på hur soporna hanteras här i Ladakh.Vi har ju fått våra små glimtar och aningar. På secmol gräver de egna gropar och på kontoret bränner de sina sopor på gården. Samtidigt som vi hela tiden möts av skyltar längst med vägarna som uppmanar alla till att hålla Ladakh rent och människor som pratar om att sortera sopor osv. Men någonstans på vägen försvinner handlingarna och tankarna. Sopor ligger utspridda överallt.

Visst finns det en soptipp där allt körs och eldas upp. Där regerar hundarna tillsammans med några få kvinnor och män från nepal som samlar material som kanske kan säljas i deras land eller hemby. Emma och jag blir förvånade över att det inte finns något som tyder på att de funderat på det här med sopor i Ladakh, inte ens på LEHO. När vi frågade dem på kontoret vart deras sopor tog vägen och om ladakh hade något återvinning system blev de ställda och funderade. De visste inte alls vad som hände med deras sopor och de ska ändå jobba på en NGO som fokuserar på miljön. Det klart att man inte kan göra rätt på alla fronter men det känns ändå som det nog borde vara något utav nästa projekt här i Ladakh. 

När vi skulle köpa äpplen här om dagen träffade vi på Angmo som bjöd in oss på te hos hennes syster. Det är härligt och spontant och vi blir förvånade över hur lätt man får komma hem till någon. Vi fick te och kakor som vi satt och snaskade på och pratade lite med familjen. Inga höga krav alls utan bara väldigt välkommet och enkelt. Härligt!

När vi skulle ge oss hemåt fick vi åka på motorcykeln. Sjukt nöjda!

Sista organisationen vi besökte här i Ladakh var Amchi sabat. Som sysslar med traditionell läkarkonst. 

De hade förra året blivit accepterade utav indien som en läkarkonst och fick praktisera sina läkarkunskaper på sjukhusen.

Här har vi en hel del mediciner som de tillverkar efter gamla recept som de samlat ihop från de olika byarnas Amchis. 

Här har vi en Amchi mottagning. Traditionellt brukar det finnas en Amchi i varje by som är byns läkare. Nu för tiden jobbar Amchi och västerländska läkare sida vid sida på sjukhusen. 

Motorcykel killen hittade oss igen, på väg hem från stan. Även han bjöd hem oss på te och mat hos sin familj. Jag kände mig direkt väldigt hemma och trivdes jätte bra med hela familjen. De bad oss att komma tillbaka, i morgon, dagen efter, och dagen efter det och dagen efter det och varför inte också fira nyår med hela familjen? Vi tackade för allt och om allt går som det ska kanske det är i denna familjen vi får uppleva vårt första tibetanska nyår. 

Några sista besök i Växthusen och solhusen var också inbokade i vårt schema.Våra sista frågor om hur det fungerar vad projektet har inneburit. 

Tarsin berättar att den bonde som fick ett utav de första växthusen tjänar ungefär 3 gånger så mycket som en bonde utan växthus som inte kan odla på vintern. 

Han visade två olika designer på växthusen. Både det väldigt stora och det lite mindre som kvinnan på bilden  ägde. 

Det är sällan du är på besök hos någon längre än fem minuter utan att du blir bjuden på te och kakor. Så även om du bara tittar in i ett växthus med några frågor.

Ett utav solhusen som demonstrerar två olika designer av solhus. Ett med direkt solvärme och en annan men en absorberande svart vägg. 

Tarsin beskriver hur man kan använda sig utav playwood om man inte har plats eller möjlighet att bygga dubbelväggar med isolering mellan. 

Vi börjar pyssla och fixa inför vår avskedsfest och de presenter som vi planerar att ge alla här på Leho. 

Det blev många fotografier, lim och pussel men tillslut blev det ett stiligt collage. 

Det blev ett snabbt blogginlägg men bättre än inget alls.  

krig i magen

Här kommer den längsta inlägget någonsin. Men jag lovar er att det mest är bilder.

Just idag har jag inte mått så bra jag tillbringade större delen av natten med att ha krig i magen. Finns vinterkräksjukan i Ladakh? Vi är tre som har spytt på kontoret och tre till som mått dåligt. Förhoppningsvis är det bara någon annan basilusk.

Ni får ursäkta mig om meningar blir lite små luddiga eftersom jag lever i en liten dimma. 

 Såhär ser det ut på Lehs gator. Det tyckte jag var härligt att se att de använder solceller. I och för sig är inte det hela sanningen att alla använder solceller, utan det är en härligt blandning av solceller och utav bensingeneratorer. Men man får väl välja att fokusera på att se det positiva.

 På tisdagen åkte vi ut till secmol. Jag har skrivit om organisationen i ett tidigare inlägg men då bara lite snabbt. Denna gången var vi där i fem dagar och fick ta del av allt deras arbete. Secmol är en organisation som jobbar med och för ungdomar. Ungdomarna bor på ett campus där de läser upp sina betyg och lär sig om ladakh och miljön. 

 På dessa två bilder jobbar eleverna med projekt som har med miljön och göra. I detta projektet försöker de göra sin egen biogas med två olika designer. De använder sig utav ko avföring och hoppas på att få det att fungera för att kunna använda det till skolans matlagning. 

 En annan grupp av elever hade som projekt att sy gardiner som skulle isolera och hålla inne värmen bättre. 

 En morgon hade snön lagt sig utanför vårt rum. Det var härligt och jag insåg hur mycket jag älskar snön. 

 Vi smet iväg någon gång under dagen för att kunna gå en sväng i naturen.

 Vi träffade på många utav de mäktiga och vackra jakarna som går längst vägarna.

 Ett annat projekt som eleverna hade tagit på sig var att göra ett nytt växthus eftersom de gamla hade gått sönder. De skulle testa en ny design med plastflaskor och halm som isolering. Vi blev lite förundrade och undrade varför de lade isolering på undersidan och inte fokuserade mer på väggar och tak där vi tänkte att det var mycket utav värmen smet ut. Tyvärr var inte projekt ledaren där och kunde svara på frågor. 

 Ytterligare ett projekt var att göra lätta men väldigt hållbara jordtegelstenar. I ladakh har man nästan alltid byggt med jord och lera. Det börjar bli mer och mer vanligt med cement men för att slippa onödiga transporter kan man ju försöka använda det material som finns till hands. Att jordstenarna ska vara så lätta som möjligt är för att förbättra förutsättningarna för att huset ska stå kvar om det blir jordbävningar.

 De testade ett antal olika blandningar med olika mängd lera, vatten och sågspån/halm. Jordstenarna torkades och skulle senare testas för hur hållbara de var och om de kunde användas som byggmaterial.

 De hade också ett projekt där de försökte göra en glaciär. Man ville se om tekniken fungerade och om man i så fall kanske kunde använda det till byarna där de behövdes glaciär vatten. Det är ett problem i Ladakh att glaciärerna krymper. De flesta byarna är byggda nedanför bergen där glaciär vattnet kommer ner. När glaciärerna blir mindre tar det längre tid för vattnet högst upp att smälta och ta sig ner till bönderna i byarna. Bönderna behöver vatten redan på våren då grödorna ska börja gro men nu för tiden kommer inte smältvattnet fören senare på sommaren.  

 Man använder sig utav solvärmare för att få varmvatten till dusch, tvätt och matlagning. 

 De använder sig också utav solen vid torkning utav växter och grönsaker. De har en solugn. 

 och stora "solplattor" för att fånga upp solens värme för att laga mat. (jag kan nämnt detta redan men det är värt att nämnas igen)

Eleverna hade morgon möte där de pratade om världen och hur den fungerade och hur de ville att den skulle vara. De fick en stund att reflektera över dagen som varit på kvällen. Vi fick hjälpa till när de skulle öva sig på att prata engelska.

 En dag fick vi för oss att ta en lång promenad upp på bergs toppen. 

Högst upp har ni toppen.

 Härligt men svettigt. 

 Äntligen uppe på toppen

 pusta ut 

 och gå ner igen. 

 Allt ser himla hållbart och härligt ut tills man ser vart systemet brister. Tyvärr har Ladakh och därmed också secmol inget bra system för sopor och återvinning. De har ett jätte fint återvinnings system där de sorterar plast och metall, glas och komposterbart men sedan finns det ingenstans att ta vägen med skräpet. Det finns ingen återvinning station så därför blandas allt ner i en grävd grop lite bortanför skolan. 

 De har i alla fall delat upp skräpet i olika gropar. 

 ytterligare en grop. 

 Dominic från USA och Hannes från Belgien som var volontärer och gjorde praktik på secmol. Här övar de på att sitta som riktiga ladakhier. Dominic har varit i ladakh i fem månader och det märktes att han töjt ut rätt muskler. Hannes som bara varit här i några veckor fick kämpa lite extra.

 Jag vet att jag har tjatat om dessa traditionella toaletter men när vi var på besök på secmol fick vi vara med om tömning och spridning av toalett innehållet på åkrarna. 

Alla var med och hjälpte till med att lassa på och och tömma. 

Killarna tömde sin toalett och tjejerna sin. Eleverna hjälper till med allt från att mjölka korna på morgonen till att laga maten och städa. 

 Pojkarna hade ett högtalarsystem och rockade loss till musiken samtidigt som de tömde toaletterna. Vi hörde aldrig någon som klagade på att det skulle var äckligt eller tråkigt. 

 Janick också från Belgien, var också på praktik med Hannes. Vi sitter och väntar på Bussen för att ta oss in till stan. Besöket på secmol är slut. Kanske, förhoppningsvis, får vi tid och åka dit under det tibetanska nyåret.

 Inne i stan guidade Pete, som var extremt kunnig. Han berättade om hundratals olika personer, platser och allt från himmel och jord och jag undrade hur tusan han kunde få plats med så mycket i sin hjärna.

 På väg upp till ett museum. Längst de små gränderna som Emma och jag ännu inte hade utforskat. 

 Utsikten från museet. 

Njuter utav livet.