Vi har en själv utnämnd guru till tolk.

 Det går långsamt frammåt och det krävs en hel del tålamod eftersom vår tolk är en riktigt karaktär och vi vet inte riktigt om han har en släng av ADHD och Narsisism eller bara är väldigt speciell.

 Han skulle nog vara en underbar guide för pensionärer!

 Vi har brottats mycket med hur vi ska arbeta med denna mannen på ett bra sätt. Efter att han kallat mig hans dotter och Emma sin drottning var stämningen ganska tryckt och jag struntade i det mesta. Jag satsade på att vara riktigt besvärlig och disträ, det spelade inte någon roll om han tyckte jag var jobbig eller tråkig jag ville bara få jobbet gjort.

Han har en förmåga att inte svara på ens frågor ibland. Ibland för att han inte lyssnar över huvudtaget och ibland för att han försöker svara på frågan innan den är ställd. Det har uppkommit väldigt komiska situationer pågrund utav detta. Vi har varit med om att han mitt i en fråga ställer och speglar sig och kammar håret, han går helt och hållet upp i detta och glömmer därför helt bort att lyssna. Eftersom han kan svara på frågor innan man har hunnit ställa dem kan det ta väldigt lång tid innan man får ett riktigt svar. Det tog mig tio minuter att få fram frågan om båda våra internetstickor fungerade vilket max hade tagit en min om han lyssnat.

 Ibland får han desutom för sig att han ska fasta och blir då väldigt slö och orkeslös (vilket är väldigt förstålig om man varken äter eller dricker på tre dagar) Han kan då råka somna mitt i en fråga och arbetet blir lite extra svårt att utföra. 

Jag har övat upp något slags högre stämma och avbrytnings tecknik där jag avbryter honom i ett felaktigt svar och försöker ställa frågan igen, och igen, och igen. Tillslut brukar det gå men då kan både han och jag vara ganska trötta. Att ha en hel dag med detta är ganska utmattande.

Han kan mitt under en informations och tolknings möte med någon utav bönderna istället börja ge medecinska råd till bonden. Han brinner otroligt mycket för naturmedicin och något som kallas urin terapi där man ska massera in sig själv och dricka sitt morgon-kiss, som visst ska vara otroligt nyttigt (det går att googla på för nyfikna!)

Allt han gör anser han är det bästa och han gör sällan fel (om han någonsin gör det?!). Han pratar om hur dåligt multinationella företag är och hur fel det är med globalisering och pengar samtidigt som han jobbar på en oljeindustri i Dubai. Vi har försökt få honom att förklara varför han jobbar just där och om inte detta är en motsättning. Hans förklaring är bara att han ju behöver tjäna pengar?! Att diskutera eller argumentera med honom är något som är halvt omöjligt eftersom han tror sig veta allt redan och att han gör allt rätt. Det finns så många exempel på när han gjort saker som gjort honom så väldigt stolt och oss så väldigt fnissiga. Det är allt från att ta ett foto (världens bästa om han får säga det själv) till att välja vilken glass vi ska äta ( han visste precis vilken vi skulle tycka om) till att jaga bort killar som vill prata med oss (vi ska akta oss för alla tokar här på landet, alla är tokar!) osv.

  Han är samtidigt väldigt omtänksam men det tar uttryck på ett väldigt speciellt sätt. Han ordnar med precis allt. Ropar på restaurang personalen att hämta mer sådant, mindre sådant och fixa lite här och lite där. Vi ska inte behöva tycka någonting är fel eller dåligt. Och ändå sitter jag här och skriver detta långa inlägget.

Det har blivit bättre både för att vi kan skratta åt hans konstigheter och vara tydligare och ryta ifrån när det blir för extremt men det finns fortfarande stunder när vi ska jobba tillsammans som man önskar att han vore lite mer fokuserad och lyssnade lite bättre.

Så här kan våra möten sluta. Han har försvunnit och har medicinska råd med någon och vi sitter själva och försöker reda ut arbetet. 

Vår guru har trots allt lite att lära sig fortfarande.

Ännu en hälsning från Drottningen och Moa

 Livet på landet.

Det är här vi trivs drottningen och jag. Drottningen är förövrigt Emma. Som jag skrev i förra inlägget visste vi inte riktigt vad Emma ansågs vara enligt vår tolk. Men nu har vi fått reda på det. Hon är hans drottning. Så drottningen och jag är just nu där vi trivs bäst, där det är lite lugnare och mer natur och djur. Vi har bott här i två hela veckor nu och snart är det dags att åka till stan för att prata med organisations ledaren Ranganathan om vad vi kommit fram till. 

Under dessa två veckor har vi jobbat en del med organisationens arbete, men något schema har det inte varit lätt att följa. Det gäller att vara flexibel. Det är sällan det blir som planerat. Några dagar har vi dock ägnat oss åt att sitta och diskutera arbetet här på gården. Planen är att vi ska göra ett litet häfte där vi samlar in fakta och material om hur de sköter sin ekologiska gård och vad tanken bakom gården är. Detta häftet ska de sedan kunna använda för att ge till andra bönder som en liten instruktions/informationsbok.

Vi har fått cykla runt i byarna med våra kära Saree klädda medarbetare på pakethållaren. 

 I en av byarna fick vi träffa en ledare för en kvinnohjälpsgrupp och som också håller i den ekologiska shopen. 

Hon bjöd in oss på mat vi fick hälsa på både grannar och släktingar. 

Vi har fått reda på hur man öppnar ett konto till självhjälpsgrupperna för kvinnor

 Samma dag fick vi också besöka sjukhuset. Våra medarbetare tyckte vi skulle få se hur man droppar poliodroppar i barnens munnar.Emma blev erbjuden att ge vaccineringen men avböjde.

 Vi fick också dokumentera hela processen och de ställde upp både mamma, barn och syster för att vi skulle kunna fota och titta. 

 Vi har också fått se hur de gör insimineringen av djur som är en utav deras huvusysslor, som ofta sker på morgonen. Så vår frukost och morgon te brukar vi tillbringa utanför huset, tittandes på när tre bönder håller fast en motsträvig kossa och två mannar som peppar tjuren och hjälper honom att ”föra in den”

 Vi har fått vara med och fira Pongal. En skördefest för riset, djuren och traktorerna. Djuren blir pyntade och tvättade (även traktorn får lite blommor och gåvor. Man lagar sött ris och ber till gudarna. På bilden letar de efter en örn, alla såg den utom Emma och jag och vi misstänkte därför att den var påhittad.

 Jag fick hjälpa till att plantera chili plantor. Det är sällan man hjälper till på "rätt sätt" och det blir därför ofta att man sätter sig vid sidan om efter ett tag. Antingen går det för långsamt, du gör det lite snett, du gör det lite förmycket eller så tror de att du är trött och det spelar ingen roll om du protesterar osv. Viljan att vara med gör att jag försöker göra så rätt som möjligt men det är sällan hjälpen är uppskattad. Eller så är det bara av omtanke, inte ska väl jag som vit gäst behöva ta i och smutsa ner mig. 

 Vi har cyklat en hel del med våra härliga nya cyklar.Oftast får vi väldigt mycket uppmärksamhet längst vägen och folk skrattar och pekar åt oss och hur tokigt det är att vi vita kvinnor cyklar runt i byn. Det är inte lätt att smälta in..

 Vi har fått smaka nyplockade kokosnötter. Emma planerar att ha som mål att kunna klättra upp och hämta ner en kokosnöt själv. Jag ser fram emot detta så väldigt mycket! Vi skulle egentligen dokumenterat när dessa kokosnötter plockades men förbjöds eftersom det ansågs olämpligt. Det var Vidjis bror som hoppade upp från badet med en liten handduk virad runt höfterna som hivade sig upp för stammen och kanske var han rädd för att klädseln inte skulle hålla hela vägen. (det gjorde den för er som undrar)

 Varje morgon får vi nymjölkad mjölk. Bonden på gården, som för övrigt fått smeknamnet "sötnosen" (kanske inte är helt okej) kommer varje morgon och kväll in med en spann med mjölk och räcker leende fram kannan : "Milkie?!".

 Vi har fått testa att plantera ris. Även här var det svårt att få deras förtroende. Inte jätte svårt att stoppa ner en planta i marken men de litade inte på att jag kunde göra det så bra. 

 Som sagt blev det lite för långsamt, lite förstort mellanrum, lite för kort mellanrum, lite för snett, lite för mycket plantor, lite för lite och så skitade jag ju ner mig!

 Jag envisades ett tag med att vilja vara med.

 Ja erkänner att jag absolut inte kunde hålla deras tempo, de var snabba som tusan. Men de plantor jag fick dit tror jag egentligen hade fungerat ganska bra. 

 Tillslut tackade de för hjälpen och bad mig att gå. För min skull eller deras vet jag inte alls. Oj vad jag kan önska att jag kunde språket!

 TEDE trust gård använder sig utav något som kallas SRI när de odlar ris. Det innebär att de sår färre risplantor men får ut lika mycket, om inte mer, ris när de skördar. Eftersom risplantorna är färre får de mer sol, mer näring och  mer vatten per planta. Det blir också enklare att rensa bort ogräset och se när det kommit ohyra. Bevattningen utav risfälten är inte heller lika omfattande. Man tillåter marken att torka innan man vattnar igen. Till skillnad från konventionell risodling då man hela tiden håller jorden blöt. 

 Vi har också hittat vårt egna vattenfall där vi badar varje morgon eller efter våra joggingrundor. Helt fantastiskt lyxigt!

Drottningen och jag känner oss ganska nöjda med livet. 

 Ofrivilligt adopterad!

Igår hade vi en väldigt rik dag både känslor och händelser. Planen var att åka till en bullfight som vi hört talas om. Unga killar mäter sin styrka mot en vildsint tjur och ibland dör dem. Jättespännande tyckte Emma. Efter att ha vaknat och druckit lite te blev vi ivägkörda till Ranganathans brors familj och åt frukost. När vi slängt i oss maten åkte vi hem och hämtade Ranganathan, som självklart inte följt med till sin bror och åtit frukost utan stannat hemma och duschat. Tillslut bar det av mot bullfighten. På vägen dit får vi reda på att det inte är en bullfight utan det blir ett bullrace istället.

Vägen dit var som en vanlig bilresa i Indien:  vi hade liten släng av dödsångerst när vi såg alla bilar och bussar tutandes rusa mot i en faslig fart och i ett trafik kaos som heter duga, såg en hel del kossor som var pyntade med blommor och färg till festivalen som pågår, körde på en bil så att sidospegeln blev lite sne, såg en man sitta och bajsa i en damm, såg en annan man tvätta sin kossa osv.

När vi åkt i någon timme var vi framme på området. Där hoppade några av oss ut och några åkte vidare. Vi blev fösta in på ett ställe och fick mat serverat på ett bananblad(ville skriva bananskal). Vi slängde i oss maten (man slänger alltid i sig maten i indien). Vi  sprang vidare mot showen. När vi var på plats visade det sig inte vara ett bullrace heller. Det var en hästkapplöpning.

-here the first comes!

-Yes, Yes

-Here the second one comes! Looook!

-Yes,….Nice…

- Here the third one comes! Good good!

-mmm..

-Yes okej, Now we go home, no problem!

Och helt plötsligt innan vi ens hade hunnit förstå vad som hänt gick vi mot bussen hem. Max fem minuter var vi på området. Så var vi påväg hem igen. Alla somnade på bussen och när vi var hemma var vi förvånandsvärt omtummlade och upprörda.

Mentalpatienter, oförståndiga barn, ömtåliga tanter, fisfina kvinnor eller något annat spännande

Under hela dagen hade vi blivit behandlade som.. som .. ja det var det vi inte riktigt blev kloka på. Vi funderade på hur de såg på oss egentligen. Våra alternativ var:

Mentalpatienter, oförståndiga barn, ömtåliga tanter, fisfina kvinnor eller något annat spännande

 . Vi blev fasthållna när bilar körde förbi oss, som om vi plötsligt skulle få för oss att hoppa ut i vägen. När vi frågade frågor om vad vi skulle göra fick vi som svar att vi skulle vara lugna och inte oroa oss. Istället kunde de peka på en fläkt och förklara med pedagogisk röst att ”det här är en fläkt”. Även om de vet att vi är här som praktikanter med intresse för miljön kan de sätta sig och hålla ett föredrag om att: ”i jordbruket finns det människor som använder något som kallas kemikalier. Kemikalier är dåligt för jorden. Det gör att den inte fungerar som den ska. Därför är det bra med ekologiskt”. Det kliar i fingrarna och jag blir sugen på att både ge igen med samma nedvärderande ton och lugnt berätta att: ”Växter behöver vatten för att kunna växa” eller skrika ut min frustration: ” Sluta behandla mig som en treåring!”.

Jag fick det svart på vitt lite senare på dagen då vår tolk (som är en av de värsta) för andra gången sa att jag var hans barn. Han pekade först på mig och förklarade ”you are my child” pekade sedan på emma ”she´s my … she´s my… ” (?) pekade på mig igen och sa ”you are my child”. Vi har fortfarande inte helt klart för oss vad han anser att Emma är. Misstankarna lutar mot min mamma och hans fru eftersom han åtaliga gånger försöker stöta på henne. När jag försökte protestera och säga att det kändes inte helt bekvämt med att han ansåg sig vara min pappa och att om vi skulle arbeta tillsammans såg jag heldre att han såg mig som sin kollega. ”HAH! colleague! Ofcourseeeee not any child, just my friireeend and colleeaaague.HAH!.”. Jag förvanlades till en fjärt och ville gärna svepas med vinden.

Idag har jag i alla fall gått från barnrumpa till trotsåldern. Moahahha

 Tamil Nadu!

Nu har vi kommit ner till södra Indien och namnet på min blogg är inte alls lika passande men jag hoppas det är okej för alla mina kära läsare.

Här nere i Tamil Nadu har vi mötts utav värme, massor av människor, kaos, trafik och insekter (Emma har speciellt bekantat sig med myggen som har pepprat hennes armar och ben).  

Vi tog det ganska lugnt de första dagarna och det blev många pauser för att svalka oss och gömma oss från alla intryck. Vi fick se TEDE-trusts skola som startades för att utbilda fattiga bönder och deras barn och skolan har nu vuxit sig väldigt stor.

Vi har också fått åka in till Chennai där vi virrade runt bland fina affärer och skitiga gator. Jag var i desperat behov utav nya kläder eftersom alla mina annars inte speciellt märkvärdiga kläder på Tamil-språk skriker ”titta på mig jag är naken!”. Kan tillägga att jag absolut inte är naken! Det är bara det att istället för att visa magen och ryggen, som man gör i den indiska sareen, visar jag knäna och axlarna. Jag är fortfarande inte så glad i att shopa och absolut inte i ett galet Indien. Tillslut slet jag åt mig ett par byxor som var några storlekar förstora, eftersom alla storlekar visst skulle passa enligt butiksägarna i Chennai och få butiker har provrum där detta kan motbevisas. I den enda butik vi var inne i som hade provrum blev jag stoppad och nekad att gå in i provhytten eftersom mitt plagg med storlek M absolut var fel, jag skulle ha XL. Högt blev en medhjälpare tillkallad för att hämta en större storlek. Jag kan tillägga att jag varken gillade affären eller tröjan efter det.

Nu har vi kommit ut till landet. Här pustade vi ut och jag började prata, fnissa och fungera som en människa igen. Härligt med naturen, kossorna, hunden och den friska luften. Tyvärr finns det ju små taggar även på denna rosenbusken och vi har träffat både råttor, grodor, insekter, myror och loppor(?) på vårt rum. Men finns det hjärterum så finns det stjärterum (Vi får väl se hur länge vi har hjärta för dem).

Här på landet har vi också brottats en hel del med kulturkrockar. Det finns tillfällen man himlar med ögonen, fnyser, tjurar, blir ledsen och skrattar. Det är fortfarande så att man förstår ungefär 60 procent om vad som händer och vad som kommer hända. Exempelvis kan kl 5 på morgonen egentligen betyda 7, så ställ inte klockan på kvart i fem för att vara färdig i tid!