Idag söndag-Grattis pappa på 50 års dagen!

Veckan fortsatte med onsdag, torsdag, fredag och lördag. Idag söndag-Grattis pappa på 50 års dagen! (pst jag sitter och väntar på dig på skype) 

Medan jag väntar tänkte jag att jag kunde hänga lite här på bloggen.

Det börjar bli riktigt kallt nu. Vattnet börjar frysa till is och snön börjar falla på bergstopparna. 

Emma längtar tills hon kan köpa en termometer och få reda på hur kallt det är i vårt rum där vi sitter och huttrar. I förrgår fick vi en liten elektrisk värme fläkt men värmen försvinner i intet och vi sitter fortfarande med filtar och jackor på oss inomhus. 

 Vår återvinningsstation. Han får i bland hjälp utav grann hundarna och lite andra kossor som strosar förbi och känner lukten av nya sopor. 

 Onsdag och torsdag fick vi komma på besök på en annan organisation som heter LEDEG. De jobbar likt LEHO med miljöfrågor men har inriktat sig mer på energi frågorna och har väldigt mycket fokus på solenergi. De har samarbetat med LEHO i olika projekt, så som Växthusen och solhusen som de försökt implementera i avlägsna byar. 

Här är en utav deras solenergiprodukter som de använder till att laga mat och koka vatten i.

Det var svårt att endast ha två dagar på sig att få en helhetsbild av vad en organisation gör. Efter som de försörjer sig på att de får sponsring av folk som tycker de gör ett bra jobb finns det vissa tendenser till att de ibland låter som försäljare och lägger fram allt som fungerar och underviker det som har gått mindre bra. Det kanske är ganska självklart och vanligt hos vem man än besöker, men vi önskade och hoppades på att vi  skulle få en klar bild av vad de gjort och vad som hade hänt. Det visade sig vara svårare än vad vi trodde. 

 Vi fick/tog långa lunch pauser under tiden vi besökte LEDEG då vi testade lite utav stadens restauranger. Vi hittade ett gött ställe med en trevlig kanadensisk kille som vi bestämde oss för att åka till Pangong med.  

 Vi frågade vår kocks man, Njamal- som under sommarhalvåret brukar köra turister, om han ville köra oss. Det gick bra och vi packade in oss i bilen kl.6 på morgonen för att åka iväg. Det var i alla fall meningen att vi skulle åka iväg kl 6 men det tog ett tag innan alla var klara att hoppa in i bilen. När vi sedan var på väg att hämta upp kanadensaren insåg vi att vi inte visste vart han bodde. Det hade blivit ett litet missförstånd, vi trodde att Njamgal visste vart han bodde för han svarat, som de så många gånger gör även om de inte förstår, "Yes Yes" när vi berättat vad hans hostel hette. Men runt kl halv åtta var alla fem i bilen och vi kunde ge oss iväg. 

 På vägen till sjön passerar man världens tredje högsta "station". Min höjdsjuka gjorde sig påmind igen och jag misstänkte att det kunde vara något av de mest korkade beslut jag tagit när jag bestämde mig för att följa med på en 5 timmars bilfärd på höga höjder. Att frivilligt må illa och ha ont i huvudet i fem timmar och inte ha någon energi att njuta av utsikten. Som tur var var det endast när vi var på de högsta höjderna som jag mådde dåligt, vid sjön och en liten del utav resan mådde jag helt okej. 

 Det var ruskigt kallt vid sjön. Något alla hade varnat oss för. Alla ansåg att det skulle vara alldeles för kallt och inte alls bra. Det är ju inte turist säsong. Vi kom med vårt vanliga argument att vi tycker om kyla. Det är inga problem. Frågan är vart vår gräns går. Någon gång blir det faktiskt för kallt. Vi hade på oss alla våra kläder och det gick. Fingrarna tog lite stryk bara. Men kanske är vi inte lika säkra nästa gång någon varnar oss för kylan.

 Kanadensaren vid Pangong

 Fina Tchuskit som alltid är glad och skrattar. 

 Tre "saker" som inte är till för något. De byggdes när filmen tre idioter spelades in vid sjön och har sedan dess blivit kvar. 

 Pangong sjön är en sjö som är ett väldigt populärt turist resemål. En tredjedel ligger i Ladakh och resten ligger i Kina. Efter att filmen 3 idiots spelades in här blev det extra uppmärksammat och många har kommit för att se hur vattnet byter färg beroende av färgen på himlen och hur solen står. Vi hann tyvärr inte se hur sjön bytte färg eftersom det var alldeles för kallt för att stanna ett längre tag och vi ville heller inte köra på bergsvägarna mitt i natten. De vita bergstopparna man ser längst bort i bilden ligger i Kina

 På vägen hem

 Det var smala hala vägar som snirklade sig längst bergväggarna. Emma fick lite dödsångerst. Dum som jag är skojade jag med henne om att vi var ganska nära kanten när hon oroligt frågade hur det såg ut utanför fönstret. 

 Även om avståndet till sjön egentligen inte var så långt tog det en evighet eftersom man absolut inte åker raka vägen. 

 Det snöade en hel del och mitt under resan mötte vi en militärbil som fastnat i snön och kunde inte köra i uppförsbacken. Vi stannade och väntade på hjälp. 

 Hjälpen bestod i ett gäng kvinnor med spadar. De grävde i berget för att få fram lite sand och grus. De strödde ut det över vägen och tillslut, sakta men säkert, kunde militär bilen ta sig loss. 

 Utsikten från bilen var imponerande. Trots moln, snö och dis. 

Ett kloster som är väldigt känt och ligger på vägen till Pangong. 

De fyra idioterna. (fortsättning följer...)

en hel månad

Den fjärde veckan bland molnen har varit händelserik.

Det har varit mycket känslor och tankar, som det gärna blir när Emma och Moa svävar bland molnen.

Emma och jag blev hämtade på måndag morgon utav Iqbal, för att sedan åka och plocka upp Chefen Mohammed. Dagen uppdrag var att åka ut till en by som skulle gå med i LEHOs projekt PGS (läs tidigare inlägg) 

 Både Emma och jag uppskattade att få komma ut i naturen efter att ha tillbringat hela förra veckan framför datorn med att sammanfatta LEHOs arbete de senaste tre åren. Löven hade fallit men solen var framme som vanligt och vi njöt den korta promenaden ner till samlingsplatsen där byn skulle vara. 

 Seabucktorn, som de gör juice utav -vi trodde det var havstorn. Tyckte det var ganska logiskt då det smakar likadant, heter nästan samma sak och har samma färg. Men efter att ha sett hur de växte kändes det inte lika rätt längre.

 Härliga kossor, åsnor och hundar fyller vägarna och byarna. De traskar, sover, äter och låter- precis som alla andra djur, fast fritt. 

 När byn var samlad hade LEHO tal om vad det innebar att vara en PGS by. Hela mötet hölls på ladakhiska och Emma och jag förstod som vanligt inte någonting om vad som hände. Vi såg en man gå i från mötet med bestämda steg och såg väldigt ilsken ut. Vi hade tyvärr ingen aning om varför eller vad de just hade diskuterat. Största delen av tiden ägnade vi åt att fota och förundras över hur snabba och skickliga kvinnorna var på att spinna garn.

 Tisdag börjar likadant som måndag men vi tar sikte mot en annan by. Det sägs att det ska vara 200 människor i byn. Oj vilken fest! och alla vill prata om ekologisk odling! 

 När vi kommer dit inser vi att 200 människor var en lätt överdrift. Dagen fortsatte som måndagen. Tal efter tal och vi förstod precis lika lite som dagen före. Både Emma och jag började bli lite trötta och obekväma över att få följa med och sitta med höjdarna framför alla i publiken men förstå mindre än noll. Plötsligt får vi frågan utav Deen om vi skulle vilja säga något uppe i talarstolen (som de skaffat just för dagen och som är alldeles för hög för de flesta). Vi blir förvånade. Vad ska man säga om man inte vet vad någon av de föregående talarna har sagt eller varför seminariet hålls? "Hej jag är från Sverige och jag tycker ekologiskt är bra!". Punkt. Vi tackade snällt nej till erbjudandet....

 Dagen till ära hade de traditionell Ladakhi dans och musik som vi helgen före själva hade fått testa på. Även här tyckte vi det var lite konstigt att den största delen av publiken (de som inte räknades till höjdarna) endast fick se ryggarna på dansarna. 

Tisdag och onsdag märkte vi att våra kära kollegor på LEHO, som ansvarar för att betala räkningar hela dagarna, missat att betala Internet räkningen.  

Vi blev frustrerade och det var inga änlgatankar vi sände våra kollegor. 

 Vad gör man om man behöver få tag i någon väldigt långt borta utan telefon eller Internet (eller segelbåt)? 

 Vi gav upp och gick hem

 för när inte Internet fungerar kunde vi och låta kreativiteten flöda. 

och vi gjorde chokladbollar.

 Utan bollar eller riktig choklad. Men med sked och ett riktigt söt sug slinker allt ner. 

samurai,nunna och husmor gillar dans och en sipp på ölen

Hej och välkommen till Ladakh en lördagskväll kl 11. Här sitter jag med min klassiska Ladakh dräkt med lite öl i handen och mår prima.

 Ni ska nu få ta del utav en riktig ladakhi fest! 

 Kvällen börjar med förvandlingen till riktiga ladakhier. Det kan verka lite knepigt. Det är många lager av tyg att hålla koll på och många kroppsdelar som ska döljas. 

 Rekommenderas att ha säkerhetsnålar till hands, om något bröst skulle vilja smita ut.

När du känner dig lite lagom obekväm är det perfekt! 

Du kommer ändå få en massa komplimager, du ser ju faktiskt ut som en blandning mellan en samuraij en nunna och en riktig husmor. Svårt att motstå en sådan syn!

 Sedan är det dags för dans!

 Om det räknas det som dans är inte helt säkert. Men du gör helt rätt om du har en scarfs över axeln, går extremt långsamt  med en smått ryckig stil runt i en ring. Ibland byter du håll. När dansen kommer till sin pik går du runt dig själv och ropar hoho (men bara om du är man!)

 Om du är man eller utländsk kan det också hända att det kommer fram någon och viskar i ditt öra att det finns alkohol i ett annat rum. Du får smyga dit. Men ta inte med dig alkohol ut från rummet! Det finns också risk för att strömmen försvinner och du kan bli tvungen till att tända lite stearinljus så att du och dina öl-glada kompisar kan se något i mörkret.

 Dansa gärna lite till. Nu lite mer livat; Du får gå lite snabbare runt i ringen och gärna röra väldigt mycket på dina handleder.

Plötsligt kommer sista låten.

Och som på alla ladakhiska fester avslutas allt med festmåltiden, på stående fot. Fort ska det gå! Släng i dig maten så snabbt du kan så du kan gå så fort som möjligt. Gärna mitt i en tugga medan hälften av gästerna inte har tagit mat ännu.

Så är festen slut.

Mat finns kvar på borden, kakor finns kvar i danssalen, öl finns kvar på neder våningen och Emma och jag beslutar oss för att vår festkväll inte är slut. Helt ladakhier har vi inte blivit ännu…..

ekologisk genusvetenskap

Och här kommer tredje veckans blogginlägg:

Just nu sitter jag på kontoret med lite smått flåttiga, kalla men lena fötter. Emma och jag har haft en utav alla våra lite udda mornar här i Ladakh. Vi vaknade, mumlade lite och försökte bestämma vad vi ville ha till frukost. Vi handlade in ett stort lager med gott igår. Om man tittade ner i vår varukorg kunde man ana ett visst konstant chokladsug. Nutella, två olika chokladkakor och chokladmjölk bland toalett papper, mjölk och cornflakes. Detta gjorde att Emma äntligen kan börja längta efter frukost igen, och det märktes att hon njöt när han började dansa sin lilla lyckodans och sjöng lite tyst för sig själv medan hon stoppade in äppelbitar med peanutbutter i munnen.

Efter en god frukost började vi (det är här våra udda mornar börjar ta sin början) titta färdigt på filmen vi började på igår kväll. Det är inte så ofta vi orkar oss igenom hela filmer på kvällen. Här i Ladakh går man och lägger sig kl 10 och går upp kl 8. Medan vi tittade på filmen gjorde vi också ett fotbad med mängder av någon matolja vi hittade i köket, därav de flåtiga, kalla och lena fötterna. Det ingick också i vår shopping runda igår- att hitta en fotfil. Emma har slagits med torra fötter ett tag och blivit lite frustrerad över detta. 

När fotbadet är över och filmen är slut traskar vi ner till kontoret där vi sitter nu och en ny vecka ska starta med nya äventyr. 

Det nya äventyret börjar med att jag berättar om förra veckans äventyr.

Vår kära kock som gör sig fin genom sin morgon ansiktstvätt i den gula baljan.

Förra veckan började med att vi pustade ut efter vår utflykt i byarna. Måndag, tisdag och onsdag jobbade vi med att samla ihop material och läsa om LEHOs arbete de senaste tre åren. Vi ska sedan sammanställa informationen vi fått och skriva ner och trycka upp detta i små broschyrer som LEHO ska kunna använda sig utav. Det blev därför mycket arbete inne på kontoret framför datorerna. 

När veckan började närma sig sitt slut började det hetta till på kontoret. På fredagen skulle LEHO ha ett seminarium om PGS och ekologisk odling. Det var eld i baken på alla kollegor som åkte till marknaden för att handla in banderoller, papper och kolla priser på varor. De åkte också till staten för att kolla upp hur mycket  kemikalier som fraktas in i Ladakh och till vilka byar det säljs mest till. Vi fick följa med lite ibland, men det var som vanligt ganska svårt att få reda på vad som hände och vad planen var. Extra svårt blir det när det är ont om tid och ingen har tid att förklara. Men vi hängde med lagom bra. Vi fick i alla fall sitta i bilen.

På fredag smällde det. Vi blev väckta av vår kära kock som  lagade frukost åt oss. En halvtimme senare kom hon upp och undrade om vi var färdiga att ge oss av. Eftersom vi är vana vid att ha våra långa lite konstiga mornar blev vi ganska ställda vid att det helt plötsligt skulle gå snabbt. Men lite Svensk fart och fläkt  och stress finns det fortfarande i oss så vi var färdiga på bara några minuter. Det hade vi ju inte behövt vara eftersom vi fortfarande är i Indien, det slutade istället med att vi satt och väntade i en eller två timmar på att bilen som vi skulle åka med skulle komma. 

Men tillslut kom vi fram och jag fångade Tarsin på bild framför ingången till seminarieområdet.  

Det var inomhus seminariet skulle hållas och det beräknades komma runt hundra personer. Bönder, doktorer, affärsmän, andra organisationer forskare och höjdare från staten. Det var runt 10 stycken som skulle hålla tal om ämnet Ekologisk odling. Det var ganska svårt att lista ut vad 10 stycken kunde säga om samma ämne 6 h i sträck. 

Utanför hallen hade bönderna ställt upp en del av sina varor.

Det var allt från aprikos marmelad, torkade aprikoser, aprikos kärnor, rostade korn, nötter, ull, kryddor och annat smått och gott. Leho hade också lagt ut en hel del broschyrer om deras arbete.

Här är Deen och hans fru, som är grundarna för LEHO, som hälsar gästerna välkomna. 

Inne i salen tillbringades största delen utav tiden. Förutom när det var lunchpaus. Jag kämpade en del med att vara inne i salen och inte vilja springa ut på grund utav den dåliga luften. Det är ganska vanligt i Leh att använda sig utav generatorer för att värma upp rum och få ström. De är många affärer uppe i stan som värms upp på det sättet. Generatorerna drivs av bensin så det stinker avgaser på gatorna utanför de affärer som använder sig utav dem. Seminariesalen använde sig utav två stycken värme generationer och var som ni kanske förstår ganska varmt men det var också fylld av bensin luft. Jag försökte ibland underlätta min andning genom att hålla för munnen med min halsduk men det hjälpte sällan speciellt mycket. Jag blev också förvånad över hur oberörda alla andra var inför de faktum att det var så dålig luft inne i salen. (mördarmaskinen till vänster i bilden)

På torsdagen satte vi prislappar och bästföredatum på påsarna. Emma och jag turades om att bli frustrerade. Först började jag bli irriterad för att det kändes som vi missade så mycket förklaringar och så mycket av allt annat arbete och sattes oftast på rullande band uppgifter för att underlätta för dom. Känslan gick över efter ett tag och vi tramsade lite och jag tyckte det var helt okej. Det var då Emma började känna sig utnyttjad och arg på att de struntade lite i oss. 

Man fick inte fundera för mycket på vad man höll på med för då fanns det en risk för att bli galen eftersom alla tusen klisterlappar vi satte på påsarna hade så dåligt klister så troligtvis lossnar de bara man stöter till dem. 

På seminariet kom höjdaren från staten, motsvarande vår stadsminister gissar jag. Han blev hemskt uppassad och Emma, som hade den enda fungerande kameran efter att mitt batteri hade dött, sattes till att leka paparazzi med mannen. Hon följde efter honom och fotade frenetiskt när han gick runt i området och tittade och studerade produkter och pratade med bönderna. Jag hade fått samma uppgift någon timme innan men då inte vetat vem höjdaren var vilket resulterade i att jag istället följt efter och tagit mängder med foton på fel man. 

lite av höjdpunkten på seminariet. Vi fick te och kakor utav kocken och hennes två manliga kollegor.

Under lunch pausen träffade vi några utav de andra organisationerna som vi ska få besöka under tiden i Ladakh också. Vi fastnade med att prata med Becki från organisationen Secmol som jobbar med ungdomar i Ladakh. Hon berättade att dom just nu hade besök utav en annan organisation från Mombai som arbetade med döttrar till prostituerade. Döttrarna får en chans till utbildning och någonstans att bo. De var mellan 16 och 20 år och besöket i Ladakh gick ut på att döttrarna skulle ge lektioner i genusvetenskap, sexualundervisning och liknande frågor som för de flesta i Ladakh och i stora delar utav resten av Indien är väldigt nytt. 

En av lektionerna som vi fick vara med på handlade om just sexualitet och genus. Skillnaden på killar och tjejer togs upp. killarna protesterade ganska högljut när det påstods att tjejer kunde utföra hårt arbete och också var starka. Det förnekade dem och ansåg att de bara var killar som var starka och tog i. Tjejer var endast blyga och jobbade i hemmet. Diskussionerna tystnade när vi kom in på sexualitet. Bög, lesbisk, transvestit och andra läggningar togs upp. Höjdpunkten var när eleverna tillfrågades om de träffat någon som var homosexuell. Ingen hade någonsin stött på någon. Plötsligt steg organisationsledarna fram och erkände sig som ett lesbiskt par. Tystnaden var total. Chocken också. Många av eleverna tappade hakan och satt bara och tittade väldigt länge. Efteråt kom en utav eleverna fram och satte sig jämte oss och frågade nyfiket om vi någonsin hade stött på någon homosexuell någon gång. Om vi hade sett dom pussas eller om vi hört talas om det. Emma och jag försökte förklara att det var ganska öppet och tillåtet i Sverige. Det var häftigt att få vara med och få se hur 19 åriga tjejer höll pedagogiska lektioner för jämnåriga i svåra ämnen med härligt starkt självförtroende. Jag var upprymd och glad och inspirerad när jag gick därifrån. 

På vårt besök i Secmol fick vi också smaka hemmagjord ost och stenugnsbakatbröd. En utav de tidigare eleverna hade börjat med ost tillverkning efter att ha fått en utbildning av en fransman i Nepal.

Hela Secmol området var fyllt med miljövänliga lösningar på olika problem. Man lagade all mat med hjälp utav solvärmen, man fick el från solen, man värmde duschvattnet med hjälp utav solen och man använde sig utav de traditionella toaletterna som man sedan gödslade åkrarna med. Alla elever hade olika ansvarsområden. Några tog hand om att mjölka korna morgon och kväll och någon tog hand om eventuella gäster som kom m.m. Ansvarsområdena roterade och man hade aldrig samma område mer än en gång. Emma och jag fick chansen att mjölka kossorna vår sista morgon innan vi åkte hem. 

en mega konvex spegel för att fånga upp solens strålar och få in dem i köket. 

Det blir långa inlägg men ändå känns det inte som jag inte får med hälften av allt som händer här. 

Nu har jag suttit och duttat lite på den här bloggen hela dagen och det börjar bli mörkt ute. 

Nu kan nästa veckas äventyr börja.