En vecka i
Indien
Vi åker från
gården ute på landet. Ska bli ganska skönt att lämna men är fortfarande ganska
nervösa över hur det kommer gå inne i stan eftersom både emma och jag har mått
ganska dåligt båda gångerna vi varit där innan.
Sätet på
bilen är snett. Som alltid får jag lite ont i ryggen av de långa bil och buss
resorna. Tror att det beror på att vägen lutar/ sluttar. Men denna gången är
det sätet i bilen som gör att ena skinkan vilar på en kudde en decimeter högre
än den andra. Tröttsamt. Jag byter
ställning hundra gånger och får förfrågan om jag är hungrig törstig eller vill
ha en paus.
Jag vill inte ha en paus, jag vill vara framme.
Som vanligt
vet man aldrig hur det ska bli. Man tror att man har en plan, att vi kanske har
ett schema för dagen men det är sällan så det blir.
När vi är
framme så får vi själva klättra upp på biltaket och plocka ner våra saker. Vi
går och däckar på vårt rum. Jag har plockat bort min madrass för att jag fick
otäcka bett över hela kroppen förra gången jag låg på den, så nu återstår bara
den tunna gräsmattan mot stål sängen. Jag försöker spänna upp myggnätet
någorlunda men det är också ganska svårt att få den att stanna där den ska
vara.
Vi vaknar
och är redo för nästa dag fullspäckad med intervjuer med bönder. Men istället
blev vi lediga. En frukost och lite lugn och ro. Lite pysslande med bookleten
och lite psykmedecin i magen. Jag äter fortfarande all min magmedicin och denna
morgonen svalde jag även lite psykmedicin från den auvediska doktorn. Han som
sa att min kropp mådde toppen fast inte knoppen. Men lite psykmedicin skulle
göra susen. Varför inte, tänker jag?! Utan att det var meningen råkade jag
svälja ungefär tredubbelt än vad jag ska ta. Måttade lite på en höft i munnen
och hoppades på att jag kunde känna ungefär hur mycket som var 5 korkar- det
kunde jag inte!
Vi bestämde
oss ändå för att gå och dricka kaffe och gå på bio.
En riktigt
bollywood, det hade vi hört skulle vara häftigt. Alla ställer sig upp och
dansar när skådespelarna dansar. Alla klappar händerna när de säger något bra-
buar när dom är dåliga och är en riktigt aktiv publik!
Tveksamt om
vår biosalong kan erbjuda något sådant. Ett gigantiskt köpcenter med 5
våningar- 4 utav dem är tomma. Det känns mer som att gå in i ett byggnads
projekt. Känns lite förbjudet. Men det finns rulltrappor i mitten. Efter att ha
tagit fyra stycken kommer vi upp till
biosalongen. Ett UFO ställe där allt är super spaceat. Alla är moderna och det
är fräscht och popcornen kostar skjortan. Det är inte så många som hittar upp hit
så tempot är ganska lugnt. Popcorn killarna är 6 stycken. Du betalar en- får
ett kvitto av en annan- går två meter- ger kvittot till en ny kille- sedan tittar
tre killar på kvittot och delar upp arbetsuppgifterna- ena hämtar popcorn och
den andra drickan, den tredje tittar på. Colan är
gigantisk ”its because the movie is three hours”
Inne I salongen
är det större än någonsin. Räknar det till ca 400 platser. SHIT! Vi sätter oss
i mitten och tycker det är ganska häftigt alltihopa. Stolarna går att luta
tillbaka och det skiner blåa lampor i mönster på väggarna. Vi är redo för en
film som vi inte kommer förstå ett dugg utav. En kille har tillochmed varnat
oss att det är ” the worst desission of your life”, skönt om det vore sant. Plötsligt
kommer en kille fram till oss och frågar efter biljetterna, som vi redan visat
för tre stycken innan (vanligt i indien att det finns många väldigt onödiga
mellanhänder) Han påpekar att det inte är våra platser. Är det inte okej ändå?
Det finns ju ungefär 398 platser kvar och det är max 20 stycken inne i
salongen. Men han envisas med att vi ska sitta på våra platser som är högst upp
i hörnet på salongen- där resten av besökarna sitter. De har klumpat ihop oss
längst upp i hörnet och resten av salongen är tom. Kanske de hoppas att fylla
resten av salongen de 2 sista minuterna,
men jag tvivlar på att de kommer lyckas.
Vi förstår
filmen för de har textat!
Det blir en
bra kväll och jag är nöjd.
När vi ska
sova kryper det saker på mig igen. Jag försöker stoppa in nätet lite mera men
det går inte. Jag försöker ändå sova men vaknar utav att det regnar in på våra
väskor. När vi stuvat om försöker vi ytterligare en gång. Det är då vårt kära
husdjur kommer fram. Hundråttan. Den låter gigantisk och springer hit och dit.
Ibland i emmas säng. Vi kan inte tända lampan för den gick sönder tidigare
under dagen. Ska vi leva utan ljus den sista veckan också som vi gjorde på
gården? Jag hoppas inte det börjar bli trött på att bara kunna se så långt som
min mobilskärm kan lysa upp. Vi sitter så ett tag och tjoar och skriker och
sedan ger vi upp. Klättrar ut genom dörren- ungefär som när man lekte inte
nudda mark när man var liten. Tar med lakanet och tassar hem till ranganathan.
Vi knackar på och klockan är runt tre på morgonen. Mamma öppnar och vi behöver
inte förklara. Hon är väl van vid ungar. Bäddar ner oss jämte sig på vardagsrums golvet och vi somnar gott.
Kl halv sex
vaknar vi utav att mjölkmannen kommer och mamma går upp. Det är visst denna
tiden myggorna vaknar också. De börjar festa loss på våra armar och ben och
vill absolut inte förstå att jag inte är lika förtjust i deras fest.
När resten
av gänget har vaknat får vi reda på att idag- idag ska det bli en aktiv dag! Vi
ska åka till alla bönderna. Inte jätte sugen efter att ha sovit alldeles för
lite men ska bli skönt att bli färdig. Bit ihop.
Vi åker.
Till en
skola. Infant jesus skola.
Vad gör vi
här? vi lämnar bajs…..
Indien
fortsätter att imponera, jag känner aldrig att jag har koll. I alla fall inte i
vanlig svensk mening. Hålla koll på vad som händer, vad planen är eller vad vi
ska göra. Indien måste vara bästa medicienen för den som har kontrollbehov.
Eller så blir man bara mer tokig utav det.
Sedan kommer
vi till bönderna i alla fall. En bonde. En lång paus. Vi lånar familjens säng
för att sova i och mamman i huset försöker gifta bort oss. Tack men nej tack.
Sängen var i alla fall skön.
Skynda er! Skynda
er! Nu är nästa bonde här! Skynda med intervjun. Vi vaknar abrubt och går bort
till gården igen. Där sitter de. Ingen lägger någon notis om att vi kommer.
Brottom är det sällan- även om det låter så. Vi sitter och väntar, och väntar,
och väntar. Tills vi tvingar honom att hälsa och prata med oss. Vi har nog
muttrat och buttrat ganska mycket på det indiska systemet. Även om de inte
förstår svenska förstår det säkerligen innebörden -Inte jätte nöjda tjejer.
Jag skulle
kunna skriva om alla bönder, men det blir dryg. Det går igenom. Vi kämpar
ganska mycket med att få det att fungera. Vi har verkligen tappat energin. Vi
brinner inte för detta. Vi vet knappt vad vi gör.Robbotar har vi förvandlats
till. Hoppa ur bilen. Sätt dig. Samtal på tamil- sitt och lyssna. ”Yes you
start” från ramesh är vårt startskott. Ibland kommer det ur det blå och det är inte
alls läge för att starta. Tamil diskussionen håller fortfarande på , bonden är
inte där eller så kan vi bara inte. Tillslut kommer vi igång med våra tre
frågor som vi har blivit tilldelade. Det är vår intervju. Det ska gärna inte
spåra ur och handla om annat. Om frågorna tar för lång tid så blir vi tillsagda
att fortsätta med nästa fråga. Avsluta snabbt. Få gärna ”rätt svar” om du inte
får det får du bättra på själv. Fråga inte om något som kan få dem att säga
något dåligt om ekologisk odling. När vi är färdiga med frågorna är det dags
för foto. Fix färdig. Gärna lite kaffe som vi sveper – alltid lika svår
beställning; inget socker, svart kaffe med lite mjölk vid sidan. och sedan bär
det av till nästa.
Vi biter
ihop. Sover mellan varje bonde och muttar där det blir för mycket.
När vi är
hemma pysslar vi lite med arbetet.
Jag somna
som en stock och skiter i råttan
Idag märkte
jag att min väska och mina kläder däri har blivit uppäten utav ett djur.
